Blogg

Det är något visst med porlande vatten. Att ha privilegiet att ha naturen tätt inpå knuten ger dagliga – ja, jag skulle vilja kalla dem – andliga upplevelser. Håller du inte med mig om att ljudet av porlande vatten har en närmast terapeutisk effekt på dina hjärtslag? På mig fungerar det som ett själsligt ventilationsfilter där puls och sinne renas och allt syns klarare.

Bäcken på bilden rinner genom en skog och ett område som de som bor där kallar för ”Lilla paradiset”. Det brukar aldrig gå att ta speciellt bra bilder där, det blir liksom aldrig riktigt samma djup som det upplevs i verkligheten och det vackra gallras någonstans bort i färden från ögat genom linsen och till bilden som stannat i mobilen. Därför brukar jag sällan titta på dessa bilder efteråt, tänker att jag har tagit den och kanske blir sugen på att titta senasre. Eller kanske bara skicka till någon, som ett vykort. Men som av en händelse tittade jag på den här bilden och upptäckte att solen bildat en halo. En halo är ett optiskt fenomen som bildas när solljus bryts. Halo, det engelska ordet för gloria. En gloria har väl de flesta sätt på ikoner med religiösa motiv och här hade alltså bildats en halo utan att jag visste om det. En dimension bortom tanken, ett fenomen alltså. Något andligt och oförklarligt. Porlande vatten gjorde att jag stannade till i ”Lilla paradiset”, jag blev kallad av någonting osynligt att upphöra med min färd framåt och fick oväntad hjälp att lugna ner kropp och själ. Om det stora paradiset bortom jorden finns, tänker jag mig att det är precis så det är där. Men det lilla paradiset finns också just här, på jorden – och i porlande vatten.

Jag kan inte minnas sist det låg is på Skälderviken. En promenad i isande kyla häromveckan fick allt att stanna. Solen var på väg ner och det motstridiga i solens eldigt brandgula mot det kalla och frusna blåa var helt enkelt alldeles för vackert för att åtminstone prova att föreviga med mobilen. Jag tycker nog att det blev ganska bra. Inga filter, inga konstigheter. Bara eld och is.

När man fotograferar är det lätt att missa en alldeles uppenbar detalj. Att gå riktigt nära. Inte minst när det gäller vardagsmotiv. På något vis har itne vardagsmotiv samma status om uppstyrda porträtt och arrangerade scener men jag skulle vilja påstå att det är i vardagen som minnen skapas och inte alls i det iscensatta och i den på något vis fiktiva verkligheten.

Som här, en ko jag träffade på min dagliga promenad. Jag gick nära och den ljuvliga varelsen sträckte fram mulen. I det ögonblicket var det bara att sätta mobilen på porträttfunktion och skapa ett minne av ögonblicket.

Sett i backspegeln så började fotograferingen med mobilen på allvar när man började prata om megapixlar och mobilkameror som ett säljargument när det vankades nyinköp av ny telefon. Det öppnade sig en ny värld av möjligheter att föreviga alla typer av ögonblick med hjälp av telefonen som kanske låg i fickan eller i handväskan. När jag letade igenom gamla bilder som jag sparat ner i min dator blev det en tidsresa likt ett rent fyrverkeri.

Här leker mina katter Nisse och Gnällan i snön, de har båda gått ur tiden sedan många år men plötsligt är de levande igen. Jag minns så väl när snön fallit och dessa två lekte i snön, något som de katter jag har i min familj nu aldrig skulle drömma om. Min morfar brukade säga: ”Det här är snart ett minne.” Så är det. Varje ögonblick sorteras antingen bort eller sparas i medvetandet. Men möjligheten att ta en bild gör att även det vi glömt återigen blir verkligt. Två katter som leker i snön är så mycket mer. De minner om älskade familjemedlemmar, att snön föll extra under en vinter och att livet pågår här och nu. Ibland glömmer vi men vi kan på ett ögonblick åter minnas.

Det här med att ha med sig mobilen överallt är ju smått revolutionerande när det kommer till möjligheterna att föreviga ögonblick som blixtsnabbt kommer och går. Men ibland kanske det blir för mycket? Jag tänker framförallt på tillfällen där man ser något långt bort, något man måste zooma in för att verkligen se vad det föreställer. Det går ju alldeles utmärkt med stora och professionella objektiv men knappast med mobilen.

Härom morgonen blänkte det till i ögonvrån på promenaden som redan från början hade börjat alldeles strålande på grund av den vackra rosaaktiga himlen och ljuset från den säregna septembersolen. En färja på väg att snart slukas upp bakom Kullahalvön. ”Jag måste fotografera!” var så klart min första tanke och jag hade inte mång asekunder på mig på grund av den gigantiska farkostens hastighet. Men blev bilden egentligen så bra? Om jag haft ett gammladags fotoalbum och omsorgsfullt skulle välja ut vilka bilden som jag skulle framkalla och sedan klistra in, skulle den gå igenom nålsögat? Nja.

Så hur gör man då, ska man fotografera bara för att man kan det eller bara stanna upp, titta ordenligt och sedan ta minnet med sig in i framtiden? Det är frågan.

Att fotografera mat var och varannan dag är knappast en originell idé. Däremot finns det bilder på mat som väcker minnen på djupet, som den här bilden som jag tog 2010. Jag brydde mig inte om att förståsigpåare menar att brun mat inte blir snygg på foto. Den här bilden symbolisrerar så mycket mer, eftersom kakan på bilden bakades av mamma. Hon som inte finns mer och som ofta sa: ”Jag kan baka en solskenskaka med hackade nötter, så dricker vi kaffe i köket sen.”

Om du älskar att fotografera mat när du är ute och reser, går på restaurang eller äter hemma hos vänner, glöm inte bort att också föreviga och dokumentera de maträtter, kakor och specialiteter som dina närmaste bjudit dig på under din uppväxt. Det blir aldrig riktigt samma sak när du själv lagar eller bakar det och bilder som verkligen betyder något kan vara bruna, det gör ingenting.

Jag har alltid drabbats av behovet att fotografera något jag tycker är vackert. Det finns dock motiv som jag aldrig lyckas fånga. Havet är ett sådant. Naturligtvis skulle det ju gå med dyra kameror och objektiv men några sådana har jag inte och allt som du kommer se på den här bloggen kommer vara taget med min vanliga mobilkamera.

Som det här fotot, taget med Kullahalvön i bakgrunden och Skälderviken i blått majestät framför. En ensam liten segelbåt glider fram i ensamt majestät och jag var bara tvungen att föreviga ögonblicket. Stressmomentet i att hinna ta bilden innan båten försvann ser man inte minst på den skeva horisonten.

Jag tar aldrig en bild om det inte är så att upplevelsen i stunden är stor, att något viktigt hänt, att vädret plötsligt vänt eller att det bara infinner sig en känsla av att det är någonting med det här ögonblicket som gör att jag bara måste ta en bild. Vi får se när havet, mobilkameran och jag kommer kunna samarbeta. Kanske kommer det hända en dag, kanske inte.