Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 11. Harrisburg - Hypereides / 587-588 (1909) Tema: Reference Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Hertzman, Johan Adolf - Hertzmans håf. Se Fiskredskap, sp. 451 - Heruler - Herunter - Hervadsbro - Hervararsagan. Se Hervor - Herwarth von Bittenfeld, Karl Eberhard - Hervé, eg. Ronger, Florimond

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

I aug. 1800 begynte
han offentliggöra "Handelstidning", hvarmed
han fortfor till 1823, då planen utvidgades
och tidningen erhöll namnet "Journal för
handel, slöjd och konst". Denna upphörde i
nov. 1834, efter hvilken tid H. meddelade
handelsunderrättelserna i "Statstidningen".
—rn.*

Hertzmans håf. Se Fiskredskap, sp. 451.

Heruler (lat. Heruli l. Eruli), ett
germanfolk, som deltog i den stora östgermanska
utvandringen från Östersjöns kuster i 2:a
årh. e. Kr. (se Goter och Folkvandringen,
sp. 795). Deras stamland troddes en tid ha legat
i Danmark, hvarför de räknades till nord- eller
västgermanerna, men R. Loewe ("Indogermanische
forschungen", XIII, 1902—03) söker deras
hemvist före utvandringen i nuv. Mecklenburg
och anser, att deras språk bör hänföras till den
östgermanska språkgruppen, ehuru det påverkats
af inflytanden från deras västgermanska grannar
vid södra östersjökusten. Herulerna visade
mindre sammanhållning än de öfriga vandrande
germanfolken, hvilket torde ha berott däraf,
att deras statslif var mindre utveckladt. Antika
författare skildra dem som synnerligt råa. De
hade emellertid en monarkisk statsordning liksom
i allmänhet öst- och nordgermanerna. Efter det
stora uppbrottet företog en del, möjligen med det
gamla stamlandet fortfarande som utgångspunkt,
vikingatåg i västerväg till Galliens och
Spaniens kuster ända in på 400-talet. Men
stammens hufvudmassa drog ned till Azovska sjön
och bosatte sig på Krim. Härifrån deltogo de i
goternas plundringståg mot romerska riket under
200-talet och förblandades därvid stundom med
goterna. Sålunda synas de s. k. goter, som 267
anföllo Aten, ha varit heruler (se Dexippos). I
midten af 300-talet kufvades de af östgoternas
konung Ermanarik (se denne och Östgoter), men då
dennes välde 375 störtades af hunnerna, blefvo
de liksom östgoterna ett hunniskt lydfolk och
måste följa hunnerna på det stora tåget västerut
(se Hunner). Loewe anser emellertid, att en
del heruler kvarstannat i trakterna vid Azovska
sjön och att de s. k. krimgoterna och gothi
tetraxitæ, (se d. o.) varit denna kvarlefva af
herulerna därstädes. De med hunnerna utvandrade
herulerna stannade jämte andra germanfolk
(rugier, skirer m. fl.) vid det hunniska väldets
upplösning efter Attilas död 453 (se Attila)
n. om mellersta Donau som romerska rikets
"foederati" med skyldighet att lämna legosoldater
till de romerska härarna. Troligen var det just
heruler härifrån, som utgjorde en väsentlig
del af de legotrupper, som under Odovakars
anförandeskap 476 störtade den siste västromerske
kejsaren (se Folkvandringen, sp. 796, och
Odovakar). Den heruliska staten i Donaulandet
sprängdes emellertid omkr. 500 af langobarderna
(se d. o.). En afdelning af det besegrade folket
vandrade då tillbaka till Östersjötrakterna
och for på af danerna lämnade skepp öfver till
Thule (Skandinavien), där den bosatte sig invid
gauterna (götarna), d. v. s. i Sverige. I dessa
heruler har man velat se virdarnas stamfäder
(se Värend). Den återstående delen af folket
fick af Öst-Roms kejsare tillåtelse att slå
sig ned i trakten af nuv. Belgrad och deltog som
östromerska "foederati" i det krig, hvarigenom
kejsar Justinianus I kort därefter störtade
östgotariket i Italien (se
Östgoter). Sedan dessa heruler vid denna
tid blifvit kungalösa, i det deras kungaätt
utrotats under inre strider, skickade de,
enligt den samtida grekiske historieskrifvaren
Prokopios, som äfven är sagesman för den
heruliska invandringen i Sverige, sändebud
till stamfränderna där för att erhålla en
konung ur den hos dessa fortlefvande grenen
af den gamla heruliska konungaätten. Innan den
nye konungen hann fram, läto de emellertid af
Justinianus förmå sig att taga till konung en
i Konstantinopel uppfostrad herul, men efter
den svenske prinsens ankomst hyllade de denne
och öfvergåfvo den östromerske skyddslingen
(550). Under den följande tiden måste de
emellertid ha sammansmält med kringboende
folk, ty herulernas namn förekommer ej
mer hos de medeltida historieskrifvarna.
S. B.

Herunter, ty., nere; på dekis.

Hervadsbro l. Herrevadsbro, en fordom
befintlig bro öfver Kolbäcksån i Kolbäcks
socken af Snäfringe härad och Västmanlands län,
omkr. 20 km. från Västerås. Enligt rimkrönikans
uppgift var det vid denna H. (en annan H. fanns
öfver Säfveån, Nårunga socken, Gäsene härad,
Älfsborgs län), som jarl Birger 1251 besegrade
de upproriske Folkungarna. Sedan han fått
hufvudmännen, Filip (kon. Knut långes son)
och Knut Magnusson (en ättling af kon. Knut
Eriksson), i sitt våld, lät han halshugga dem
samt döda en mängd af de tyske legoknektar, som
följt dem. De fleste af deras svenska anhängare
blefvo skonade. Rimkrönikans uppgift, att Birger
tvärt emot gifna försäkringar tagit anförarnas
lif, vinner intet stöd af samtida berättelser om
händelsen. — Hösten 1466 egde åter strider vid
H. rum, denna gång mellan å ena sidan Nils Sture
med dalkarlarna och å andra sidan Erik Nilsson
(Oxenstierna) med ärkebiskop Jöns Bengtssons
anhängare. Innan det ännu kommit till någon
allvarligare sammandrabbning, bemedlades dock
genom riksföreståndaren Erik Axelsson (Tott)
en förlikning dem emellan, hvarigenom Nils Sture
erhöll Västerås slott. — I trakten ha påträffats
lämningar af skansar, vallar och vapen.

Hervararsagan. Se Hervor.

Herwarth von Bittenfeld [-få’n -fält],
Karl Eberhard, preussisk general, f. 1796,
d. 1884. H. ingick 1811 i armén, gjorde som
sekundlöjtnant fälttågen 1813—14 och var 1848
regementschef. 1864 fick han befälet öfver 1:a
mobila armékåren och ledde öfvergången till
Als. 1865 blef han chef för 8:e armékåren. Vid
utbrottet af kriget med Österrike 1866 ställdes
han i spetsen för Elbe-armén, hvilken besatte
Sachsen och därefter på de förenade arméernas
högra flygel deltog i slaget vid Königgrätz 3
juli s. å. Då kriget med Frankrike utbröt 1870,
hade han redan afsked, men tjänstgjorde under
kriget såsom generalguvernör i västra Tyskland
och blef efter krigets slut generalfältmarskalk.
C. O. N.

Hervé [ärvē], egentl. Ronger, Florimond,
fransk kompositör, f. 1825 nära Arras,
d. 1892 i Paris, började sin bana som organist i
Paris, uppträdde 1848 såsom sångare i sitt eget
intermezzo, Don Quichotte et Sancho Pansa, blef
1851 kapellmästare vid Théâtre du Palais royal,
var 1853—56 styresman för en liten teater vid
Boulevard du temple, "Folies concertantes",
och införde där den

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>