431 Knysjin-Knä 432 narna oupphörligt omkastas och läggas åt skilda håll, hvarvid de uppkomna maskorna fasthållas med knappnålar, som till hälften instickas genom mönstrets hål. Märkvärdiga äro den snabbhet och Fig. 1. Knyppeldyna från Skåne. (Nordiska museet, Stockholm.) den säkerhet, med hvilka en van knypplerska vet att gripa pinnarna i riktig ordning. Allteftersom arbetet fortskrider, uttagas nålarna ur den färdiga delen af spetsen och stickas i de påföljande Fig. 2. Knyppel dyna under knypplerskas händer. hålen uti mönstret. I Skåne och Dalarna användes vanligen icke något på cylindern fäst mönster; blott ett fåtal nålar, hufvudsakligen nedstuckna i kan- Fig. 3. Knypplad spets från Pålarna. (Nordiska museet.) terna, nyttjas. - Knypplingen uppfanns i början af 1500-talet i norra Italien eller i Flandern. Den idkas numera i sin största utsträckning uti Belgien, England och Frankrike; därnäst kommer Schweiz, äfvensom sachsiska Erzgebirge, där den Ord, som saknas under varit hemslöjd sedan 1560-talet. I åtskilliga distrikt af Ryssland förfärdigar allmogen enklare knyppelarbeten. I Sverige åtnjuta spetsar från Vadstena, Skåne och Dalarna (fig. 3) ett välförtjänt anseende. En af landstinget understödd spetsknypplingsskola har under senare år arbetat i Vadstenatrakten. T. o. m. på Ceylon och flerstädes i Indien har denna handslöjd fått insteg. - Knyppelmaskiner ha på senare tider kommit i bruk, och dessas alster, hvilka imitera knypplade arbeten, ha till stor del undanträngt de för hand gjorda spetsarna. De sistnämnda värderas dock högre. Jfr Spetsar. (l- P-i.) Knysjin (po. Knyszyn), stad i ryska guv. Grodno, 10 km. från Narev. 3,292 inv. (1897). K. var ett älsklingstillhåll för konung Sigismund August, som dog där 1572. J. F. N. Knyszyn [-j yn]. Se K n y s j i n. Knytling, bot., namn på Herniaria glabra. Knytlingasaga, d. v. s. sagan om Knuts efterkommande, är en norrönalitteraturen tillhörande dansk konungahistoria från Harald Gormsson (940--986 l. 987) till omkr. 1190. Sagan tyckes vara affattad omkr. 1270. Författaren har troligen med orätt antagits vara Olof Tordsson Hvitaskald, en brorson af den berömde Snorre Sturlasson. Skriften är utgifven i den bekanta samlingen "Fornmanna sögur" (d. XI). Th. W.* Knytnäfskamp (grek. pygmé, lat. pugilatio 1. pugilatus) var det våldsammaste och farligaste bland de stridssätt, i hvilka forntidens greker och romare älskade att täflingsvis mäta sina krafter. Händerna och underarmarna voro därvid omvirade med läderremmar (grek. himan-tes, lat. cestus; se fig.), hvilka bildade ett slags stridshandskar och i senare tider t. o. m. brukade förstärkas med bucklor eller plattor af metall. Sistnämnda, ytterst farliga vapen torde väl dock ha nyttjats endast af "atleter", hvilka idkade knytnäfskamp som yrke. Jfr Boxning. A. M. A. Knyttels (af knyta), sjöv., korta garnstumpar, hopslagna af 2 eller 3 kabelgarn och förvarade i buntar. L. H.* Knådning. Se De g. - Knådningsmaskin. Se pl. till art. B a k n i n g. Knä. 1. (Lat. genu), anat., hos djur den region af nedre (bakre) lemmen, där lår och lägg mötas och bilda ledgång, knäleden. Hos människan träffas knäet något ofvan lemmens halfva totallängd. Det utmärkes, synnerligen hos magra, genom sin massa och sin hårdhet, båda beroende därpå, att de i leden hvarandra mötande ändarna af lårbenet (fe-mur) uppifrån och skenbenet (tibia) nedifrån jämte vadbenet (fibula) äro ganska klumpiga därstädes, samt att framtill ligger ett knöligt senben, knäskålen (patella), hvilken, alltid syn- och kännbar, till följd af ändrad plats ännu starkare framspringer, då lemmen är sträckt; denna benmassa omges ofvan och nedan, men täckes föga af muskler. Då lemmen är sträckt, kännes på ledens baksida en rundad valk af fett, hvilken försvinner vid ledens böjning, i det att därvid framträda två sensträngar, en på hvardera sidan därom, hvilka betingas af senorna för läggens böjmuskler. Den vinkel, som härvid uppstår tvärs öfver lemmens baksida, kallas knävecket. Lår- och skenbenets rörelser mot hvarandra ega rum företrädesvis blott i böj- K, torde sökas under C.

✕