Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 14. Kikarsikte - Kroman / 635-636 (1911) Tema: Reference Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Kommandomål - Kommandoord. Se Kommando. - Kommandostaf - Kommandotorn, skpsb. Se Manövertorn. - Kommatera, gramm. Se Komma 1. - Kommemorativt centrum l. Minnescentrum. Se Hjärnan, sp. 838. - Kommendant - Kommendantsstaten

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

derkastade samma granskning som de, hvilka föras öfver
statsrådsärenden. De kunna af konstitutionsutskottet
fordras endast i det, som rör allmänt kända och af
utskottet uppgifna händelser. Kommandomålen pläga
karakteriseras som allenast enkla militäriska order,
t. ex. om truppers rörelser, öfningar, tjänstgöring
och krigstukt, eller reglementen, instruktioner och
öfriga föreskrifter för befälet i dylika ämnen. De
få dock icke leda till någon rubbning af gällande lag
eller allmän ekonomisk författning eller dispositionen
af allmänna medel, ej heller ega tilllämpning
på medborgare utom krigsstaten. Emellertid måste
härvid ihågkommas, att R. F:s s. k. kommandomål
utgöra allenast ett slag af kommandoärenden, men
icke det enda. Skillnaden mellan kommandomålen i
statsrättslig mening och öfriga kommandoärenden
ligger däri, att de förra äro regeringsärenden, de
senare icke. Någon fast gräns mellan de kommandosaker,
som skola behandlas som regeringsärenden, och
de öfriga finnes däremot icke, utan gränsen kan
efter omständigheterna förändras. Märkas bör ock,
att ej ens alla kommandosaker, som af konungen
själf handläggas, därför med nödvändighet bli
kommandomål i statsrättslig mening; särskildt
gäller detta om sådana militära order, som af
befälhafvare måste ges under personlig truppföring
vid exercis och manöver. Riktigast är därför
att beteckna kommandomålen i teknisk mening som
militära förvaltningsärenden, som höra under
högste befälhafvarens ämbetsutöfning och för sitt
afgörande förutsätta utöfning af såväl befälsrätt
som regeringsmyndighet.

Ända till Gustaf III:s tid behandlades sådana
ärenden, som motsvara de nu s. k. kommandomålen,
lika med ärenden, som rörde det civila krigsväsendet,
d. v. s. kollegialt af vederbörande kollegier och
af konungen i samma ordning som regeringsärenden i
allmänhet. Med frihetstidens regeringssätt miste
konungen sin särskilda befälsrätt; befälsrätten
utöfvades nämligen då af konungen i och med
riksens råd. I 1772 års R. F. § 19 återställdes
befälet öfver krigsmakten åt konungen ensam, och
kommandomålen blefvo sålunda ett särskildt slag af
regeringsärenden, som ej påkallade någon rådplägning
med rikets råd. Kommandomålen synas likväl ha blifvit
expedierade på förut vanligt sätt med konungens
underskrift af statssekreteraren för krigsärenden;
generalorder utfärdade af generaladjutanten finnas
väl, men de röra endast föga viktiga ämnen. Med
hänsyn till sambandet mellan Krigskollegium och
gcneraladjutantsämbetet, hvartill hörde handhafvandet
af exercis och disciplin i armén, insattes 1776
konungens förste generaladjutant i nämnda kollegium,
och 1792 blef en generaladjutantsexpedition tillsatt
för hvartdera vapnet, med uppgift att uteslutande
handlägga befälsärenden. Dessa 1809 förefintliga
förhållanden gåfvo anledning till nu gällande
bestämmelser angående kommandomål. Dock rådde under
början af vårt nuvarande statsskick den olikhet
med hvad nu består, att generaladjutantsämbetena
bibehöllos, och deras innehafvare, utan att behöfva
vara statsråd, voro rådgifvare i kommandomål samt
ombesörjde dessas beredning och expedition, medan
andra försvarsväsendet rörande ärenden ombesörjdes
af statssekreteraren för krigsärenden. Ändring
skedde däruti vid riksdagen 1840-41 i samband med
departementalstyrelsens införande, då
cheferna för Landt- och Sjöförsvarsdepartementen
tillika blefvo föredragande i kommandomål, hvar
och en för sitt departement. För utfärdandet af
konungens befallningar i dessa mål inrättades i
stället för de forna generaladjutantsexpeditionerna en
särskild kommandoexpedition (se d. o.) för hvartdera
af de båda försvarsdepartementen. Sedermera har
efter hand resp. departementschefer tillagts en
viss större själfständighet, i det att konungen
plägat uppdraga åt dem att närmast under sig utöfva
högsta befälet öfver armén, resp. marinen. Litt.:
Reuterskiöld, "Om kommandomålen och högsta befälet
öfver krigsmagten" (i "Statsvet. tidskr.", 1900).
H. L. R. (Rld.)

Kommandoord. Se Kommando.

Kommandostaf (se Kommando), krigsv., en rikt
sirad, omkr. 30 cm. lång staf, som förr ofta
fördes af en armés högste befälhafvare till
tecken af hans värdighet. Kommandostaf af enklare
utseende bäres i Sverige endast af cheferna för
Landtförsvars- och Sjöförsvarsdepartementen samt
af en och annan öfverkommendant och kommendant.
C. O. N.

Kommandotorn, skpsb. Se Manövertorn.

Kommatera, gramm. Se Komma 1.

Kommemorativt centrum (af lat. commemorare, återkalla
i minnet) 1. Minnescentrum. Se Hjärnan, sp. 838.

Kommendant (fr. commandant; se Kommendera), krigsv.,
en vanlig benämning på högste befälhafvaren i
en fästning (kallas i stora fästningar äfven
"guvernör", e. d., då kommendanten kan ha en
mera underordnad uppgift), stundom äfven i en
obefäst garnisonsort (i Sverige nyttjas jämväl
benämningen öfverkommendant), samt på den officer,
åt hvilken ordningens handhafvande i ett högkvarter
(se d. o.) är anförtrodt. I fredstid har kommendanten
högsta ledningen af garnisonstjänsten och ordningen
på stället; i krigstid och i en fästning har han
oinskränkt befäl (inom fästningen) och är ensam
ansvarig för fästningens försvar. Till kommendant i
en svensk fästning kan utländsk man ej nämnas. Se
vidare art. Kommendantsstaten. - I franska armén
nyttjas ordet commandant som (visserligen icke
föreskrifven) benämning på officer, som innehar den
grad, hvilken i andra arméer motsvaras af majors grad.
C. O. N.

Kommendantsstaten betecknar i främsta rummet
kommendanterna i rikets fästningar och garnisonsorter
jämte de vid kommendantskapen anställda personer. -
Förr funnos i Sverige kommendantsstater inom de
många fästningarna och i alla garnisonsorter
af någon betydenhet. Småningom minskades dessa
staters antal, och 1881 indrogos så många, att
numera kommendantsstat finnes endast i Stockholm,
Karlskrona (med dess sjöbefästningar), Karlsborg
och Vaxholm (med Oskar-Fredriksborg) jämte det
nytillkomna Boden. Kommendantskapen utgöras af
en kommendant med en eller flera adjutanter, af
hvilka den äldste ofta benämnes place-major. I
Stockholm finnes jämväl en öfverkommendant,
och motsvarande befattning i Karlskrona innehas
af stationsbefälhafvaren. I fästningarna räknas
artilleri- och fortifikationsbefälhafvarna samt
intendenturen vanligen till kommendantsstaten. -
I inskränktare mening betecknar kommendantsstaten
ett anslag i riksstatens fjärde hufvudtitel, från
hvilket utgå

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>