(1908). Utmärkande för L. som politiker är äfven stor stridbarhet i debatten, och denna egenskap har gjort sig gällande icke blott i redan berörda stridsfrågor, utan ock t. ex. i interpellationsdebatten 1909 rör. den socialdemokratiska propagandan, i inläggen i Andra kammarens debatt 1911 om minskning af försvarskostnaderna samt i många af hans offentliga tal, i rösträttsfrågan, i valrörelserna 1908 och 1911 eller vid andra tillfällen. Flera af hans föredrag och tal föreligga tryckta (1907--11); likaså skrifterna Aktiebolaget Iggesunds bruk (The Iggesund works Co. ltd, 1898) och Behofvet af sammanslutningar inom svenska bruksväsendet (1903). L. är hedersled. af Örlogsmannasällskapet (1905), led. af Krigsvet. akad. (1906) och af konungen förordnad ordf. i Carnegies "hjältefond" (1911). ^T--s. Lindmansson, Johan August Vilhelm, donator, f. 1840, d. 1909, kom tidigt i bokbindarlära och blef en af de allra skickligaste och oftast prisbelönte idkarna af detta yrke i Stockholm samt förvärfvade, i synnerhet genom husaffärer, en ansenlig förmögenhet. 1907 skänkte han anonymt till Stockholms stad 105,000 kr. för resande af ett industrimonument, där enligt donators bestämmelser äfven det mindre handtverket skulle symboliskt framställas. Under lifstiden bortskänkte L. dessutom, likaledes anonymt, till åtskilliga hjälputdelande institutioner i Stockholm omkr. 200,000 kr. I hans testamente donerades ytterligare öfver l mill. kr., hvaribland till borgerskapets änkehus, som förut af honom fått 100,000 kr., omkr. 400,000 kr., till borgerskapets gubbhus omkr. 400,000 kr. samt till andra dylika inrättningar mera än 200,000 kr. Lindmark, Karl Otto, teaterledare, skådespelare, f. 24 dec. 1830 i Stockholm, d. där 26 juli 1901, var elev vid K. teatern 1844--49 och därefter anställd hos P. Deland (i 10 år), Stjernström och vid Svenska teatern i Helsingfors. 1863--88 förestod han eget teatersällskap, som länge räknades söm det bästa i svenska landsorten och i synnerhet odlade den högre komedien. Som skådespelare upprätthöll han den Delandska skolans finhet i komiken, och bland hans roller framstodo Notarien Guérin, Gaspard i "Debutanten och hennes far", Advokaten Knifving, Poirier i "Klädeshandlaren och hans måg", Sjövall i "Ett resande teatersällskap" m. fl. Lindmark, Knut Seve, ingenjör, f. 28 dec. 1838, d. (genom själfmord) 17 aug. 1892, blef student i Uppsala 1856, tog 1861 afgångsexamen vid krigshögskolan å Marieberg samt befordrades i Väg- och vattenbyggnadskåren 1863 till löjtnant och 1874 till kapten, men tog s. å. afsked. 1867--76 var han vice direktör eller direktör för Argentinska republikens ingenjörkår. L. är företrädesvis känd genom sina skapelser Katarinahissen (1881--83) och Brunkebergstunneln (1884--86) i Stockholm. Lindmätaren, Hybernia defoliaria, zool., en mätarfjäril, hvars larv stundom anställer svåra härjningar på fruktträd och andra löfträd. (Se Trädgårdens skadeinsekter, pl. I, fig. 4.) Hannen är gulaktig, med två brunaktiga tvärband öfver framvingarna; vingbrcddcn 30--42 mm. Honan är liksom hos frostfjärilen vinglös. Till lefnadssätt, flygtid och skadegörelse liknar lindmätaren mycket frostfjärilen och bekämpas på samma sätt som denna. (Se vidare Cheimatobia.) G. G. Lindner, Ernst Otto Thimoteus, tysk musikskriftställare, f. 1820 i Breslau, d. 1867 i Berlin, var en förträfflig musikkännare, redaktör af "Vossische zeitung", ledare af Bachverein i Berlin, föreläsare samt författare till Meyerbeers "Prophet" als kunstwerk beurteilt (1850), Die erste stehende deutsche oper (2 bd, 1855), Zur tonkunst (1864) och Geschichle des deutschen liedes im 18. jahrhundert (1871). A. L.* Lindner, Theodor, tysk historiker, f. 1843 i Breslau, anställdes 1874 som e. o. professor vid universitetet i sin födelsestad, blef 1876 ord. professor vid akademien i Münster och öfvergick 1888 till universitetet i Halle, där han sedan verkat. Han har utvecklat liflig författarverksamhet, framför allt inom medeltidens historia. Hit höra specialundersökningar, såsom Das urkundenwesen Karls IV. und seiner nachfolger (1882), Die fabel von der bestattung Karls des Grossen (1893) och Die sogenannten schenkungen Pippins, Karls des Grossen und Ottos I an die päpste (1896) samt ett par studier öfver kurfursteprivilegiets utveckling vid de tyska konungavalen, hvilkas resultat dock icke äro obestridda: Die deutschen königswahlen und die entstehung des kur-furstenthums (1893) och Der hergang bei den deutschen königswahlen (1899). Likaledes en frukt af källstudier och originalundersökningar är det stora arbetet Geschichte des Deutschen reiches unter köniff Wenzel (2 bd, 1875, 1880); det utgaf s såsom del I i en Geschichte des Deutschen reiches vom ende des 14. jahrhunderts bis zur reformation, men någon fortsättning kom aldrig. I stället utarbetade L. för "Bibliothek deutscher geschichte" en sammanfattande Deutsche geschichte unter den Habsburgern und Luxemburgern (2 bd, 1890, 1893). Till en öfvervägande populär framställning öfvergår L. i Geschichte des deutschen volkes (2 bd, 1894), en lifligt skrifven och väl genomförd öfversikt; af intresse för svenska läsare är bl. a. hans oförbehållsamma uppskattning af Gustaf II Adolf, af hvars person och verk han ger en god karakteristik (sedan ytterligare utförd i hans "Weltgeschichte"). Från detta flitiga författarskap inom tysk historia vände sig L. till studier öfver mänsklighetens allmänna utveckling. 1901 utkommo Geschichtsphilosophie (2 :a uppl. 1904; svensk öfv., med särskildt företal af förf., 1908) och samtidigt 1:a bandet af en Weltgeschichte seit der völkerwanderung (beräknad att omfatta 9 bd, hvaraf 7 bd, omfattande tiden till 1815, utkommit 1911). Det förra arbetet går icke djupare in på de historisk-vetenskapliga principfrågor, som diskuterats under senare tid (se Lamprecht); L. karakteriserar själf sin ståndpunkt som empirisk, och hans "filosofi" utgöres af en del reflexioner öfver beständighet och föränderlighet i människornas samhällslif, öfver växelverkan mellan massor och individer, öfver nationalitetsbegrepp och rasskillnader, materiella och andliga faktorer i den historiska utvecklingen, o. s. v. -- det hela inneslutande åtskilliga sunda iakttagelser, men knappast af den art, att de ge något egentligt nytt bidrag till lösningen af den historiska vetenskapens problem. L:s "Weltgeschichte" är, enligt förordet, afsedd att omsätta dessa principer i en historisk framställning af den europeiska kulturutvecklingen i dess helhet. Arbetet har åtskilliga förtjänster, bl. a. en konsekvent sträfvan att framhålla utvecklingens olika sidor, de politiska, ekonomiska, sociala, religiösa o. s. v. i

✕