Bordeaux–Paris
 Byst av Herman Vanspringel, "Monsieur Bordeaux-Paris", i Grobbendonk. | |
| Detaljer | |
|---|---|
| Datum | maj/juni (september) |
| Region |  Frankrike |
| Disciplin | Landsväg |
| Typ | Endagslopp |
| Historia | |
| Antal upplagor | 85 |
| Första upplaga | 1891 |
| Sista upplaga | 1988 |
| Första vinnare |  George Pilkington Mills |
| Flest segrar | 7 gånger; Herman Vanspringel |
| Senaste vinnare | Jean-François Rault |
Bordeaux–Paris var ett professionellt endagslopp i landsvägscykling med start i Bordeaux och mål i Paris. Det var med sina cirka 560 km ett av de längsta endagsloppen i historien. Första upplagan kördes 1891 och den sista 1988. År 2014 kördes ett amatörlopp på sträckan och detsamma gjordes 2022[1]. Loppet kännetecknas av att det var tillåtet att använda farthållare som man slipstreamade bakom - inledningsvis i form av andra cyklar (även tandemcyklar), senare i form av motorcyklar och under en period användes även bilar. Efter andra världskriget stabiliserades reglerna så att först efter man passerat Poitiers (och därmed kommit ungefär halvvägs) tilläts cyklar med en tvåtakts hjälpmotor (så kallade dernys, efter tillverkaren Robert Derny) att användas som farthållare och de tre sista åren som tävlingen hölls tilläts inga farthållare alls.[2]
Det första loppet arrangerades av Véloce-Club Bordelais ("Bordeaux' Cykelklubb") i samarbete med Le Véloce-sport 23–24 maj 1891[3][4]. Därefter arrangerades det av Le Vélo, L'Auto-Vélo/L'Auto/L'Equipe, Le Parisien Libéré och slutligen av Le Société du Tour de France. 1902 hölls två lopp, ett av Le Vélo 31 maj–1 juni och ett av konkurrenten L'Auto-Vélo (som grundats år 1900 av en "utbrytargrupp" från Le Velo) 26–27 juli.
Loppet ställdes in under de båda världskrigen, 1955 på grund av brist på volontärer[5] och 1971–1972 på grund av brist på dernyförare.[6] Loppet tynade alltmer bort, omnämndes knappt i tidningarna, ratades av de professionella cyklisterna (de konkurrerande "kriterieloppen" var betydligt mer lönsamma) och sista upplagan hölls 1988.[7]
"Monsieur Bordeaux-Paris", Herman Van Springel[8], vann loppet sju gånger och kom på podiet alla de tio gånger han startade.
Podieplaceringar
[redigera | redigera wikitext]
Referenser
[redigera | redigera wikitext]- Fabien Conord, "Bordeaux-Paris. Une course d’anthologie (1891-1988)" i Revue historique de Bordeaux et du département de la Gironde, 2017:23, sid. 209–241 (på Persée).
- Bordeaux-Paris (Fra.) på Mémoire du cyclisme (arkiverad på Archive.org).
- Bordeaux-Paris på ProCyclingStats.
- Bordeaux-Paris på Le site du Cyclisme.
- Bordeaux-Paris på First Cycling.
Noter
[redigera | redigera wikitext]- ↑ Tim Bonville-Gin, 2021, Former Monument Bordeaux-Paris to return as amateur event, Cycling Weekly 28 maj 2021.
- ↑ Forgotten races: Bordeaux Paris på Prendas Ciclismo 25 juli 2018.
- ↑ Se Conord (2017), sid. 210.
- ↑ Le Grande Course Bordeaux-Paris i Le Véloce-sport 21 maj 1891 och Le Grande Course Bordeaux-Paris i Le Véloce-sport 28 maj 1891.
- ↑ Se Conord (2017), sid. 214.
- ↑ Se Conord (2017), sid. 217.
- ↑ Se Conord (2017), sid. 218.
- ↑ Benämningen "Monsieur Bordeaux-Paris" användes dock först om Bernard Gauthier som vann loppet fyra gånger på 1950-talet. Se Conord (2017), sid. 224.
- ↑ Herman Van Springel kom först i mål, men hade blivit ledd fel väg av loppsdirektörens (Jacques Goddet) bil som körde före. Han blev därefter först deklasserad till andra plats, men dömdes senare som delad segrare med Delépine som kommit tvåa i mål. Se Stijn Vanderhaeghe, "Herman Vanspringel is Bordeaux-Paris and vice versa. The sweet delight of victory" (avsnittet 100,000 francs and a little flag) på Service Koers 25 augusti 2022.
Externa länkar
[redigera | redigera wikitext]- Bordeaux-Paris: The Derby of the Road, Les Enfants Terribles och The Legend, the D.S., the Domestique and an Englishman på CyclingRevealed.
- Herman Vanspringel is Bordeaux-Paris and vice versa. The sweet delight of victory. på Koersmuseum Roeselare
