För knappt tre år sedan åkte Magnus Londen till Ukraina som frilansjournalist. Han var arg och frustrerad.
– Jag frågade mig hur Ryssland kunde starta det här lika brutala som helt onödiga krig? säger han i sitt sommarprat.
Det var Londens första besök i krigets Ukraina. Han möttes av förödelse och trauma – och ett möte som etsat sig fast.
Pojken hade slutat prata
– Jag träffade en mamma och hennes åttaåriga son i Irpin. De hade bott i en källare i en månad under artilleribeskjutning, men klarat sig.
Mamman berättade för Magnus Londen att pojken hade slutat prata efter att de kom upp från källaren.
– Pojken nynnade tyst för sig själv, men talade inte. Då hade det gått sex månader – utan att han sagt ett enda ord.
Vännens ord ekade i huvudet
När Londen reste hem med tåg från Kiev följde hans nya vän Kostja med till stationen.
– Han sa ”Du kommer att glömma oss”. Det kändes absurt. Men månaderna gick, kriget fortsatte – och Kostjas ord började eka inom mig. Jag hade inte gjort något.
Insikten att Kostja verkade ha fått rätt ledde till ett beslut om att någonting måste göras. Och gör ingen annan det, så måste Londen själv vara den som agerar.
– Det var som att någonting lossnade. Jag visste att Ukraina behövde bilar. Så jag kontaktade några vänner, vi samlade ihop pengar, köpte en begagnad pickup och körde ner den till Ukraina.
Startskott för miljoninsamling
I bussen hem funderade han och kompisarna på att allting hade varit så enkelt att de måste försöka göra mer.
– Så vi startade en ny insamling, med målet att samla 50 000 euro på elva dagar. Vi fick in 151 000. Engagemanget var enormt
Projektet fick namnet Karavanen till Ukraina. Till dags dato har de samlat in två miljoner euro och kört ner femton karavaner med fordon och utrustning till fronten.
– Hade Kostja inte sagt att jag skulle glömma, hade vi inte startat det här projektet.
