När man träffar Emilia Karell hör ordet brutal inte till de ord man först kommer att tänka på. Tvärtom.
22-åringen från Kyrkslätt är inne på sitt tredje år av klasslärarstudierna och berättar entusiastiskt om hur mycket hon tycker om att jobba med barn.
– Jag tycker om när man får lära ut saker och när man ser att någon har förstått något då man fått hjälpa dem.
Lite närmare ordet brutal kommer man kanske då man ser Karell lösa en Rubiks kub eller rada upp pi-decimaler i en app på mobilen. Då är det allvar. Den matematiskt begåvade hjärnan går på högvarv. Och det är bråttom.
Fast egentligen är det ett tidsfördriv. Något hon gör då hon sitter på ett flyg på väg till ett träningsläger eller en tävling. Fast å andra sidan, vem kan räkna upp 639 pi-decimaler och lösa en Rubiks kub på 31 sekunder?
Som spjutkastare ser man aldrig en frisk dag, har det sagts. DET är brutalt.
Så man undrar kanske varför sympatiska, milda Emilia Karell vill satsa på en gren med en sådan stämpel?
För den tidigare landslagsspelaren i handboll och årets finländska mästare i spjut är svaret i grund och botten enkelt.
– Jag har alltid tyckt om att kasta.
Se Sportliv om Emilia Karell på Arenan:
”Damerna är också skadade”
I VM i friidrott i Tokyo i mitten av september skrevs ett nytt kapitel finländsk spjuthistoria. För första gången i friidrottens VM-historia gick ingen finländsk kastare till final.
Det lär finnas många orsaker bakom, men om orsaken är att finländarna inte lyckas kasta lika långt som de tidigare gjort handlar det oftast om skador.
– Spjutkastning är en brutal gren. Det har jag också fått märka.
Karell berättar att kroppen måste ta emot fem till sju gånger den egna kroppsvikten då man överför kraften från farten till att kasta iväg spjutet. Av egen erfarenhet vet hon att det tär på ryggen, axeln, armbågen och ”lite allt möjligt”.
Hon har själv under de senaste åren tampats med skador i två av de tre mest utsatta kroppsdelarna.
De krafter som sätts i rörelse då männen kastar är betydligt större än hos kvinnorna. Därmed utsätts männens kroppar också för en större skaderisk. Men enligt Karell är de kvinnliga spjutkastarna i Finland precis lika skadedrabbade som männen.
– Grejen i Finland är väl att man just nu inte har några förväntningar på damerna då nivån varit lite sämre de senaste åren.
Av herrarna förväntar sig publiken kast över 85 meter i varje tävling.
– Går det dåligt säger de i intervjun efteråt att det finns en skada och så tänker alla att herrkastarna är skadade hela tiden.
Själv har Karell gått in för att inte låta skadorna prägla henne.
– Jag vet inte varför man ska fokusera på det dåliga. Då blir det lätt ett spöke i huvudet som kanske påverkar prestationerna också.
Om någon hade frågat henne hur det kändes att kasta bara 49 meter i kvalet i Kalevaspelen kunde hon ha öppnat upp och berättat att hon hade ganska stora smärtor. Men hon höll det för sig själv.
Följande dag förbättrade hon sitt personliga rekord med över två meter till 58,58 vilket gav henne karriärens första FM-guld i damklassen.
Och det där med att ingen förväntar sig något av spjutdamerna?
– Hoppeligen blir det en ändring på det de närmaste åren.
I Oliver Helanders fotspår
Emilia Karell var fem år då hon började spela handboll. Friidrotten kom in lite senare och då hon var tio började hon tävla i spjutkastning.
Hon tävlade framgångsrikt i bägge grenarna i tio år. I spjut vann hon sitt första av sju junior-FM-guld som 14-åring. Hon slutade åtta i U20-VM 2022 och femma i U23-EM 2023. I handboll vann hon fem junior-FM-guld med Kyrkslätt IF och representerade Finland både i junior- och damlandslaget.
För ett och ett halvt år sen fattade hon samma beslut som fjolårets EM-bronsmedaljör Oliver Helander för tio år sen. Lämnade handbollen för att satsa fullt på spjutkastningen.
– Våren 2024 efter att vi vunnit FM-guld med Grankulla IFK kändes det som att jag hade uppnått allt som går att uppnå inom finsk handboll. Hade jag velat satsa vidare på handbollen hade jag varit tvungen att flytta utomlands. Jag visste ändå att det var spjutkastning jag ville satsa på, så det kändes bra att sluta då.
Tyvärr förvärrades den armbågsskada hon länge dragits med under sommaren 2024 så den första säsongen som fullt satsande spjutkastare blev en besvikelse.
Däremot får säsongen 2025 ett stort plus i kanten. Det trots att en stor del av träningssäsongen gick åt till rehabilitering av armbågen som opererades förra hösten. Och trots att hon i sommarens första tävling drabbades av en ny skada.
Karell hade inte väntat sig att det skulle gå så bra som det gick i år. Finländsk mästare i damklassen. Fyra i U23-EM. Sexa i Universiaden. Seger i Sverigekampen. Förbättring av det personliga rekordet med över tre meter.
Där Tokyo-VM kommer att ihågkommas som det första på över 40 år där ingen finländsk spjutkastare tog sig till final, kan det finnas skäl att komma ihåg att det faktiskt är tjugo år sedan en kvinnlig kastare senast varit i final. Det var i hemma-VM i Helsingfors 2005 där Mikaela Ingberg slutade nia.
Två av dem som vill föra de finska spjutdamerna tillbaka i rampljuset är systrarna Karell från Sjundeå IF. Det återkommer vi till.
Rätt beslut och tur
När Sportliv träffar Emilia Karell efter succésäsongen sticker ett svar ut mer än alla andra.
– Jag har inte kastat fullt på träning på fyra år.
Det låter nästan för sorgligt för att vara sant. Speciellt uttalat av en ung kvinna som säger sig tycka om att kasta. Och som just lämnat junioråren bakom sig.
– Det började med att jag fick problem med armbågen 2021 och efter det har jag inte vågat ta full tävlingsfart på träningarna. Antingen för att det gör ont någonstans eller för att jag är rädd att det ska göra ont.
Ledbandet i armbågen var delvis av och det som fanns kvar var så trasigt att det inte gick att lappa.
– Jag vet inte hur jag klarat av att kasta relativt okej både handboll och spjut från 2021 till 2024.
Då armbågen slutligen opererades förra hösten reparerade man det som gick att reparera och knep en bit av ledbandet i baklåret och placerade det i armbågen.
– Jag har nu dubbla ledband i högra armbågen och hittills har det fungerat bra.
I säsongsöppningen i början av sommaren var kroppen sannolikt inte riktigt redo för en kraftmätning och det högg till i övre delen av ryggen. Problemet visade sig vara diskbråck vilket innebar ännu en sommar av träningskast med halv fart.
Mot slutet av säsongen gjorde det så ont att det var svårt att andas efter kasten på både träning och tävling.
– Jag kör på den linjen att jag inte använder någon värkmedicin under träning för jag vill veta hur kroppen reagerar och hur det känns. Men på tävlingarna blev jag till slut tvungen att använda värkmedicin för att kunna kasta.
Tiden mellan tävlingssäsongen och den nya träningssäsongen använde Karell till att rehabilitera ryggskadan. Nu hoppas hon få träna frisk inför nästa säsong.
Mitt mål är att tävla och träna utan värkmediciner. För att det ska lyckas måste man fatta rätta beslut i träningen och kanske ha lite tur med sig också.
Emilia och Malin
Lite i skymundan av storasyster Emilia håller också 20-åriga Malin Karell på att göra sig ett namn inom friidrotten.
I U23-EM i Norge i somras visade bägge systrarna prov på förmågan att leverera när det verkligen gäller. Emilia slutade fyra och Malin sexa. I årets Kalevaspel där Emilia korades till finländsk mästare slutade Malin fyra, bara en halv meter från bronsmedaljen.
Enligt Emilia kan det vara underbart att ha sin syster som tävlingskumpan – men också utmanande. Speciellt för den som är äldre.
– Malin har tyckt att jag tar det lite för allvarligt att jag ska vinna över just henne och sagt att jag inte behöver bli sur om hon någon gång vinner över mig. Då har jag försökt förklara att jag inte blir sur på henne utan mest på mig själv för att jag kanske presterat dåligt.
Förra vintern tog systrarna en allvarlig diskussion om Emilias ”attitydproblem”.
– Det var värt att föra den, säger Emilia, som enligt egen utsago lyckades bete sig riktigt bra då Malin vann över henne i en tävling i somras.
Hon erkänner också att det gjort gott åt systrarnas förhållande att de numera bor på olika håll och har olika tränare, vilket gör att de sällan tränar tillsammans. Det är lugnare så.
Jag upplever att vi kommit varandra närmare under det senaste året och visst var det lyxigt att ha sin egen syster som sällskap på tävlingsarenan i U23-EM i somras. Det är inte många som får den möjligheten.
Mot EM, VM och OS
Säsongen 2025 var Karells sista som junior. Det innebär att hon nu tar sikte på de stora mästerskapen.
EM i Birmingham 2026. VM i Peking 2007. OS i Los Angeles 2028.
Emilia Karell är känd som en mycket stark tävlingsmänniska. Hon har oftast presterat bra i de stora finalerna.
– Då det gäller och det är mycket publik och hårda motståndare. Då brukar jag oftast lyckas. Jag hoppas det fortsätter så även i framtiden. Det är då man vinner de där medaljerna.
Efter 58,58 i somras är det inte konstigt att 60-meterssnacket kommit igång.
– Jag tänker börja med 59 meter som kommer efter 58. Sen sakta men säkert mot 60-metersgränsen. Men 59 först, säger siffervirtuosen bestämt.
