Hösten 2024 började Mårten Boström hosta. I övrigt kände han sig frisk, men under löpturerna kom hostattackerna. Ofta och kraftigt.
Under våren 2025 kände han att prestationsförmågan blev allt sämre. Han började bli orolig.
Boström och hans familj bodde då i Sverige som var deras hem i elva år. Då han uppsökte läkare för sina besvär fick han diagnosen lunginflammation. På nytt och på nytt.
Boström har astma sedan ett tiotal år tillbaka och blir därför lätt sjuk i lungorna.
I mars 2025 kände han en öm punkt i bröstet.
– Smärtan var nästan outhärdlig då min son satt i min famn och tryckte huvudet mot mitt bröst. Det ville jag få ordentligt undersökt, berättar Boström i Sportliv.
Två gånger togs han in för undersökningar på Danderyds sjukhus i Stockholm men man kom aldrig till botten med vad som var fel. Man tog bilder på lungorna men utvidgade inte undersökningarna till ett större område.
Efter flytten tillbaka till Finland i början av sommaren var det slutligen en läkare på Jorvs sjukhus i Esbo som tog tag i saken. Det togs en provbit från det smärtande området.
Den 11 juli 2025 fick Mårten Boström höra att han har lymfkörtelcancer och att cancern hade hunnit sprida sig till hela kroppen.
– Visst är det lite bittert att man inte gick till botten med det tidigare. Att tänka att man kunde ha fått tag i cancern innan den spred sig så brett i kroppen som den nu gjorde.
Se Sportliv om Mårten Boströms år med cancer på Arenan:
Livlina att få röra på sig i naturen
År 2013 blev Mårten Boström världsmästare i sprintorientering då VM gick på hemmaplan i Vuokatti. Därefter flyttade Boström och hans likaså orienterande hustru Matleena till Sverige. IFK Lidingö blev deras hem och bägge har även verkat som tränare där.
Efter drygt ett decennium i Sverige har familjen återvänt till Finland för att sonen Hugo ska börja skolan i höst. Då ska familjen flytta in i Boströms barndomshem i södra Kyrkslätt som han börjat renovera.
När jag ändå orkat och kunnat göra en del saker har renoveringen gett mig annat än sjukdomen att tänka på.
Sedan Boström fick sin diagnos i juli och fram till slutet av november 2025 fick han cellgiftsbehandlingar i totalt 650 timmar på Mejlans sjukhus i Helsingfors.
Han är övertygad om att hans goda fysiska form hjälpt honom klara de tuffa behandlingarna.
Trots det blev läkarna på sjukhuset förvånade då Boström frågade om han fick sticka ut och löpa mellan cytostatikapåsarna.
– Att gå ut och springa är inte något som direkt ordineras för cancerpatienter i Finland. Men att röra på sig är bra för återhämtningen och forskningen visar att det skulle vara bra för alla som insjuknar i cancer att försöka hålla igång på någon nivå.
När Boström var inne för sina hundra timmars behandlingar fick han komma ut och springa två gånger.
Frihetskänslan när man kommer ut i naturen efter att ha legat stilla i 48 timmar med en nål i armen som matar in cytostatika är helt ovärderlig.
Löprundorna var en livlina för mig och viktiga för min mentala hälsa.
Samtidigt har ovissheten om framtiden varit svår att hantera.
– Att inte veta om jag kommer att vara med i min sons uppväxt och alla tankar kring hurdan min frus och mitt barns framtid skulle bli om jag inte fanns.
Sjukdomen påverkade hela familjen
Under de två veckor som Boström var hemma mellan cellgiftsbehandlingarna måste han ta en mängd mediciner på vissa klockslag, och varannan dag gick han på blodprov och andra kontroller. Dels för att se hur medicinerna verkar men också för att försäkra sig om att det inte uppstår några biverkningar.
Då var det hustrun Matleenas tunga ansvar att hålla ett öga på patienten. Trots det kändes ovetskapen under våren som en ännu tuffare tid.
– Smärtattackerna var så kraftiga att Mårten var tvungen att gå upp på nätterna för att han hade svårt att andas. Så egentligen var ovissheten jobbigare, än när man sedan fick veta vad det var och han fick en bra vårdplan.
För sonen Hugos skull såg föräldrarna till att sjukhusbesöken blev så roliga som möjligt.
På sjukhuset spelade vi spel, åt pizza och drack Coca-Cola.
Matleena Boström
– Och för mig var Mårtens sjukhusperioder ganska trevliga. Då övervakningsansvaret inte låg på mig kunde jag sova ordentligt, berättar Matleena Boström.
Hemma diskuterade man inte närmare vad en cancersjukdom kan innebära men Hugo förstod att alltid när pappa var på sjukhuset betydde det att han skulle bli friskare.
– Han sa till mig att nu hostar du så mycket att du borde fara till sjukhuset, berättar pappa Mårten roat.
Vändning till det bättre
Då Boströms kropp skannades på nytt efter ett par månader av behandlingar såg man att cytostaterna biter bra på hans cancer. Då behandlingen var halvvägs hade många av de cancerceller som syntes i de första bilderna försvunnit.
Under de sista månaderna av 2025 kände Boström att han trots dåliga blodvärden inte var lika trött längre. Han orkade röra på sig, springa och hostade inte på samma sätt som han gjort i flera månader tidigare.
– För det mesta har jag bara tittat på klockan. När går mina behandlingar mot slutet? När får jag komma hem till mina käraste? När kommer den sista omgången cytostatika som förhoppningsvis gör mig frisk igen?
När cellgiftsbehandlingarna var över i månadsskiftet november-december började han se fram mot slutet av året och på att få vända blad och fortsätta livet som vanligt.
Två dagar före jul skulle Boström få höra resultatet av den sista skanningen.
Än en gång åkte han in till Mejlans sjukhus, medan hustrun Matleena som var på jullov från sitt lärarjobb satt hemma och väntade på makens samtal.
Men samtalet dröjde.
– Efter femton minuter började jag fundera på om det dröjer för att han själv först behöver bearbeta beskedet, eller var det bara så att läkaren var försenad. Man hann tänka många tankar.
När ”Måre” äntligen ringde var det som om inget speciellt hade hänt.
– Jag fick verkligen pressa fram informationen om huruvida nyheterna var goda – och det var de ju, säger hustrun lättad.
Den 22 december 2025 fick Mårten Boström beskedet att han inte har cancer i sig längre.
Jag kan planera mitt liv och jag kan röra på mig som tidigare. Jag kommer kunna se min son växa upp och vara närvarande i hemmet och vardagen.
Än är det för tidigt att säga om och hur cancern förändrat människan Mårten Boström.
– Jag fick ändå tänka på hurdan en B-utväg skulle ha varit, att jag inte hade funnits längre. Så kanske jag bättre försöker ta till vara de stunder jag får. Och varje händelse jag får vara med om.
Eftersom det alltid finns en risk att cancern förnyas kommer Boström i likhet med alla andra cancerpatienter att under de närmaste åren regelbundet kallas till sjukhuset på kontrollbesök.
Berättat öppet om sin sjukdom
Ända sedan hostan och lungproblemen började har Boström öppet berättat om sina problem på sociala medier. Han tvekade aldrig utan det var från början klart att han ville vara öppen om dem.
– Under min idrottskarriär har jag alltid berättat om framgångar och motgångar och det har aldrig varit aktuellt att hålla tyst om något. Då är det bara fler som frågar och undrar varför jag inte syns till på några resultatlistor.
Tack vare uppdateringarna på sociala medier har de som är intresserade av hur han mår och vad han har på gång kunnat gå in och kolla hans status.
Till följd av det har han också blivit kontaktad av andra med liknande sjukdomshistorier, men som valt att inte berätta om dem i offentligheten.
– Den vägen har jag till slut också fått svar på varför de inte verkar ha rört på sig så mycket på sistone eller varför de inte tävlat på ett år.
Själv ser han bara goda sidor i att ha kunnat dela sina erfarenheter med andra.
– Jag hoppas mitt exempel kunnat ge hopp till någon där ute som går igenom svåra stunder.
Tillbaka till elitorienteringen – i Österrike
Under 2026 hoppas Mårten Boström få fortsätta leva livet som han gjorde tidigare och sakta men säkert trappa upp sin aktivitetsnivå.
– Jag hoppas kunna kalla mig idrottare igen, säger han med ett skratt.
Då familjen nu slagit bo i Finland vill Boström gärna fortsätta jobba som kartritare även här. Han har tidigare ritat kartor på olika håll i världen och på senare år främst i Sverige.
Mitt under hans sjukdomsperiod blev han kontaktad från Österrike där posten som landslagstränare blivit ledig. Ett jobb han varit smått intresserad av redan tidigare och som han nu kände sig mogen för.
– Jag har hunnit vara ett par svängar till Österrike och haft möten på distans med idrottarna och andra inom österrikisk orientering för att lära känna dem bättre.
Orienteringen är ingen stor sport i Österrike men enligt Boström är grenen välorganiserad och han ser att löparna har potential.
– Det är VM i Italien i sommar och eftersom det är sprint-VM-år siktar träningen på att idrottarna ska vara så snabba som möjligt på Genuas gator i början av juli.
För egen del hoppas han kunna fortsätta med det han började med mot slutet av sin toppidrottskarriär som orienterare – att springa upp och ner för berg.
Då hemoglobinvärdet svävar kring hundra är också mindre knäppar ganska jobbiga, men jag hoppas kunna komma tillbaka till bergslöpningen och få utmana mig själv ordentligt igen.
