Katten Shirley är som en syster för Thomas Kämpe. De lever ett inrutat liv med tydliga rutiner i deras lägenhet i Ekenäs.
– På morgonen vill hon att jag kammar hennes päls, och på kvällarna jagar vi myggor tillsammans innan vi går och lägger oss, berättar han.
Thomas Kämpe har ett trassligt förflutet kantat av både missbruk och kriminalitet. Nu ger Shirley honom både sällskap och livsglädje, förklarar han.
Men när Shirley blev sjuk och Thomas Kämpe behövde hjälp visade det sig att en djurägare utan en stabil ekonomi är rätt ensam.
En vän kunde låna honom pengar för ett första veterinärbesök, men för fortsatt vård skulle han ha behövt stora summor. Pengar som Thomas Kämpe inte har.
Rådet han fick var att avliva katten, men det är inte heller gratis.
– På vägen hem från veterinären förstod jag att nu måste jag hålla katten vid liv tills jag har sparat ihop tillräckligt med pengar för att avliva henne, säger Thomas Kämpe.
Shirleys öde har ändå tillfälligt fått ett lyckligt slut. Hon mår betydligt bättre och även om katten fortfarande äter väldigt lite verkar hon repa sig, tror Thomas Kämpe.
Han önskar ändå att samhället skulle ha ett skyddsnät för fattiga djurägare.
– Slutar det med att man måste dränka sin egen älskling i badkaret? frågar sig Thomas Kämpe.
Borde det finnas en obligatorisk försäkring för djurägare?
Veterinärkostnader skenar snabbt i väg, och för djurägare som saknar en försäkring finns väldigt få alternativ, menar Johan Holmberg, som tillsammans med sin fru Päivi Räty driver hittedjurshemmet Skeppsdal Family i Ingå.
Det händer också att djurägare hör av sig till Skeppsdal Family i situationer som liknar den Thomas Kämpe gick igenom nyligen. Då är läget svårlöst, säger Johan Holmberg:
Enligt lagen om djurvälfärd får ett sjukt djur inte lämnas utan skötsel eller överges, men ansvaret ligger alltid hos den som tar hand om djuret.
På Skeppsdal Family har man till exempel gått in för principen att inte ta emot svårt sjuka djur som ska avlivas.
I stället brukar Johan Holmberg uppmana djurägaren att vädja till vänner och anhöriga om hjälp i de här situationerna.
Veterinärbesök har också blivit betydligt dyrare. År 2024 publicerade Konkurrens- och konsumentverket en utredning där myndigheten konstaterar att priserna för veterinär- och andra husdjurstjänster har fördubblats under de senaste tio åren.
– Även om man har det dåligt ekonomiskt kan det vara en rejäl förbättring av livskvaliteten om man har ett djur. Då är det beklagligt att det är så dyrt när man då och då behöver veterinärvård, säger Johan Holmberg.
Det finns inga lätta lösningar på situationen där fattiga djurägare inte har råd med veterinärvård. Slutligen är det djuret som blir ett offer, menar Holmberg.
Ska fattiga få äga djur?
När Thomas Kämpes katt Shirley blev sjuk insåg han hur ensam man står som djurägare.
För människor finns ett skyddsnät som garanterar sjukvård, men något motsvarande existerar inte för djur.
– Budskapet är att man inte ska ha en katt om man är fattig. Så känns det tyvärr, säger Thomas Kämpe.
Sydspetsens miljöhälsa, myndigheten som ansvarar för djurskyddet i Västnyland, är delvis inne på samma linje.
Direktör Katianna Kuula konstaterar att det är djurägaren som ansvarar för den ekonomiska biten och då är det önskvärt att fundera över sin privatekonomi innan man tar sig an ett djur.
Johan Holmberg väljer att se det ur djurens synvinkel. Har man inte råd att ta hand om ett djur är det möjligtvis dags att fundera på om djuret måste omplaceras.
– Om du frågar mig som utomstående är det djurets välbefinnande som är det viktigaste. Men det känns svårt att säga för det handlar ju ofta om människor som älskar sina djur, säger han.
Ska alla ha rätt att husdjur, oberoende av ekonomi? Berätta i kommentarerna hur du tänker!
