Hej. Jag har flyttat till tumblr.

honorable mention

Mats påminde mig om den här, som så klart ska vara med.

Bästa musikvideorna 2010

Lite försenad kommer här min lista på årets bästa videor:

10. Hot Chip - I Feel Better (regi Peter Serafinovitz)

Trots lite amatörmässigt hantverk (regissören är komiker, inte filmare) är idén så klockren att den håller hela vägen. Allt från huvudkaraktären till bandmedlemmarnas namn, till crescendot är 9/10.


9. El Guincho - Bombay (regi Nicolas Mendez)
Heaven Can Wait men mer naket? Lätt. Årets hit på kontoret, och bra låt dessutom.
Utan introt hade det nog aldrig funkat, men att börja som ett discoveryprogram från 80talet och gå över till låten med en kassettbandskatapult känns helt rätt.



8. Kanye West - Runaway (regi Kanye West)
Nåja, har han verkligen regisserat den här själv? Är han inte bara en av världens bästa popmusiker, utan också en regissör av rang? Han valde nog graden i öppningssekvensen, i alla fall. Bara Kanye kommer undan med fulröd himmel utan att nån säger hur ful den är.

Problemet är så klart längden, och att All of the Lights - delen inte fick bli sin egen video. Jag tror majoriteten av youtubeklicken kom så långt.



7. Yeasayer - Madder Red (regi Andreas Nilsson)
Designen på husdjuret gör videon. Resten ganska ointressant, men det känns som herr Nilsson suttit inne på en den designen ganska länge, och bara väntat på att ett band skulle tacka ja.
Bonuspoäng för 4:3.



6. Arcade Fire - The Suburbs (regi Spike Jonze)

Spike Jonze fortsätter visa att han förstår sig på ungdomar och barn bättre än resten av hollywood tillsammans.



5. LCD Soundsystem - Drunk Girls (regi Spike Jonze)
Catch and release. Någon sa nån gång till mig att det allra mest intressanta med film är att få folk att vilja tro att de vet hur det ska sluta, och precis när de vet det, byta riktning helt så de börjar undra igen. Jag vet inte om jag håller med, men första gången jag såg Drunk Girls satt jag och undrade i tre minuter.



4. Black Keys - Next Girl (regi Chris Marrs Piliero)
Tydligen hatar Black Keys den här videon. Det vet vi, för det har de sagt i intervjuer, och enligt regissören var det de som la till textremsan.
Jag vet inte om jag tror på det.

3. MIA - Born Free (regi Romain Gavras)
Den här videon är så bra att den tydligen blev en långfilm. Låten är ju så där, men Romain har fattat att man kan visa vad som helst på internet, men ingen kommer se det om det inte är en video till en artist som MIA. Lägg den här videon på death metal eller punk och den får några tusen views innan youtube tar ner den. Ge den till MIA, och den blir veckans snackis.

2. Broken Social Scene - Meet Me in the Basement
Som klippare gillar jag inte sånt här. Vi har ju sett det förut, det är så lätt att klippa i takt och det går egentligen inte att säga nåt, eller hur?
Det tyckte jag i hela 25 sekunder, tills låtens enda textrad "Here we go" ackompanjeras av korsklippning av Top Gun, kravaller och Justin Bieber. Sen fortsätter det och blir bara bättre och bättre, och nånstans mellan Johan Söderberg och Sergej Eisenstein får jag en klump i halsen.
Regissören är anonym, och det är ingen officiell video.



1. Arcade Fire - We Used to Wait, Thewildernessdowntown.com (regi Chris Milk)
Efter att ha jobbat på ett tjugotal videor och sett säkert ett tusental på två-tre år undrade jag om det verkligen gick att göra något nytt. Om det gick att skildra en låt på något nytt sätt, som kunda få konstformen att ta nästa steg.
Chris Milks interaktiva video gör just det, och på mer än ett sätt. En milstolpe i musikvideohistorien, på samma sätt som Thriller och Sabotage var på sin tid.
thewildernessdowntown.com - kräver safari eller chrome

The Bruery

Igår fick jag en liten tur av The Bruery i Placentia. "Provrummet", som egentligen bara var en bardisk mitt i bryggeriet, var stängt för dagen, men tack vare Kendra fick jag och Evan smaka på några av deras härligt smakrika ölsorter (alla med alkoholprocent mellan 8 och 13, som sig bör här i landet), och hade sen en riktigt trevligt eftermiddag ner mot Oceanside.

Om man ska testa The Bruerys ölsorter rekommenderar jag Trade Winds, en somrig och fruktig smak, Mischief, en klassisk ale, eller deras "danska" Rugbrod, baserat på råg.

När jag klipper brukar det gå ganska långsamt, och så kommer någon regissör eller producent eller liknande och säger "klipp snabbare!". Nu när jag äntligen klipper något eget händer raka motsatsen. Jag klipper för snabbt.

Även danielle. Ursäkta att förra ligger ner.

Turister är vi allihopa.

Eftersom jag är smått maniskt kom jag idag in på http://stenskott.wordpress.com/
Den är mycket mer läsvärd än http://stenskott.blogspot.com/
Så klart.

Det blir nog bloggskugga här tills jag har ett sånt där härligt långfilmsjobb som är värt att blogga om på riktigt. Vem fan har någon anledning att läsa om vad jag tycker om Arvo Pärt, Sleepytime Gorilla Museum eller svenska filmbranschen?

Y

Stackars lilla y, precis i mitten, är enda tangenten utan funktion i final cuts normalinställningar. Jag har som vana att alltid ställa in så att y gör merge clips, en funktion jag ibland använder några tusen gånger per månad.

Dikten och verkligheten

Mitt första långfilmsmanus handlade om en väldigt ung man, på gränsen till pojke, som precis kommit ut från en ungdomsanstalt för ett i ung ålder begått dråp. Om ni sett Boy A så vet ni ungefär hur mitt manus såg ut (fast jag skrev det innan jag hört talas om den filmen).
I ett väldigt tidigt synopsis så var anledningen till dråpet en kärlekstriangel, men jag bestämde mig för att det var alldeles för otroligt och inte skulle fungera, all trovärdighet skulle försvunnit.
Det var riktigt, riktigt obehagligt att läsa morgontidningarna idag.

Ulrika By är den enda journalist som verkar förstå sig på ungdomar. När Expressens skribent använder uttrycket "den lilla figuren" om någon som erkänt dråp (och är misstänkt för mord), är By den enda som vågar ge sig på tanken att ungdomar faktiskt har känslor, och att de kan göra ont.

Saxat

Jag filar på en längre text om svenska filmbranschen. Tills den är klar:

The whole piece is a meditation on the theme of death. Pärt's biographer suggests that "how we live depends on our relationship with death: how we make music depends on our relationship to silence."

It is significant that the piece begins and ends with silence, i.e. that the silence is written in the score. What this means is that although the various instruments appear to enter progressively, they are actually "playing" right from the start. This silence creates a frame around the piece and can be seen as having a religious or spiritual significance. It suggests that we come from silence, and return to silence, it reminds us that before we were born and after we die we are silent with respect to this world.

Det får mig osökt att länka Gidon Kremers "Silencio" (som Spotify av någon anledning tror att Astor Piazzolla, en gammal salsa-räv, framför). En skiva att lyssna på när man vill försvinna i funderande. Förslag på saker att fundera på: Hur stort är universum? När var förra gången någon tänkte exakt samma tanke som jag tänker nu? Varför smakar Anderssons olika beroende på om man dricker ur en grön eller brun flaska?

Icke-spotify länk.

Lite nya videor

EP's Trailer Park - Black Heart



Elias & the Wizzkids - Mr Right Guy


Båda finns så klart i HD också.

Metropia

Metropia har man ju hört talas om ganska länge nu, nästan så länge jag har jobbat med film...och äntligen är några klipp släppta.
Det ser bra ut...och Patrik påminde mig om att det är Johan, som klipper Ond Tro, som även klippt Metropia. Hoppas jag får träffa Johan igen...

Jag blir lite nostalgisk över att den första datoranimerade långfilmen för vuxna utspelas i Farsta och att högdalstoppens vattentorn är med på ett hörn.

Asocialt nätverk.

Igår gick jag tidigt från kontoret för att kolla på champions league, men comhem hade kapsejsat. Det betydde även att jag inte hade internet-uppkoppling, så jag satte mig för att läsa istället, med musik från itunes istället för spotify.

Eftersom min dator är så smart så började den söka efter trådlöst nätverk när comhem inte funkade, och det enda som inte var lösenordsskyddat var ett apple-nätverk som nån av mina grannar har. Itunes ger mig då möjligheten att antingen spela upp musiken från min dator (kopplad till stereon), eller genom airport (antagligen kopplad till grannens stereo).
Jag funderade på att spela upp lite Sleepytime Gorilla Museum kl 1 på natten för att lära grannarna att de borde lösenordsskydda sitt nätverk, men tänkte att de antingen ogillar mig tillräckligt mycket som det är...

Ikväll ska jag sätta på en fet konvertering på datorn. Materialet till en musikvideo ska gå från 1080p h264 i 30 fps till prores i 24 fps, fast den ska gå i 25 fps.
Det är alltid lika nervöst när man gör nåt sånt, för fram tills man klickar på OK så vet man inte hur lång tid sånt kan ta. Jag kan bli utan dator ett tag...

Hjärta

Här om dagen satt och tittade på en sexscen. Visste inte riktigt hur jag skulle klippa.
I delen där de bägge parterna fortfarande hade kläder på sig hände någonting jag aldrig hört förrut. Båda hade myggor på sig under kläderna, små mikrofoner väldigt nära hjärtat. Just den här filen var konfigurerad så att man hörde den ena skådespelaren i vänster öra, och den andra i höger. När de höll om varandra började hjärtslagen bli högre och högre, och så sakteliga kom de i takt, och när de väl var i perfekt synk höll de sig där, resten av tagningen.
Skådespelare, alltså...

Det var en vacker slump, och tyvärr inget man någonsin kan ha med i en film.

Dagens självklara bloggämne är domen i Piratebay-målet. Ungefär hälften av mina vänner på facebook är filmarbetare, hälften är datornördar av samma typ som jag. Resultatet blir en härligt blandning av JAAAA och NEEEJ.
Eftersom jag följer strömmen är jag själv väldigt delad i frågan. Shariyar, t.ex. är väldigt glad över domen, men om man går in på PB-sidan för hans film har han där ett av väldigt få goda omdömen om hans film som jag sett. Dessutom från ett land där (jag antar att) hans film inte fått någon distribution.

Det går åt båda hållen, helt enkelt.

Englishrussia.com är världens bästa blog. De publicerar bilder på bizarra, vackra och annorlunda företeelser från Ryssland och f.d. Sovjet.

Idag har de röntgenbilder från en man som hade en gran växandes i lungorna. Det gör mig paranoid över att äta något med kärnor, vare sig det är gran eller banan.

påsk

Det senaste året har någonting växt inom mig. Jag har gått och blivit andlig, snudd på religiös.

Jag kommer inte ihåg vem, men när jag var liten var det någon som rynkade på näsan och sa att jag inte fick gå ut och leka på långfredagen. Jag borde sitta hemma, ta det lugnt och tänka på Jesu lidande. Då tyckte jag det var ganska fånigt, men numera gillar jag tanken. Kanske inte just Jesus, men att ta en dag då och då (kanske oftare än en gång om året), och sitta hemma och uppskatta alla som gör uppoffringar för mig.

Den äldre av mina systrar skriver en blogg, och ända sen den bloggen låg på Lunarstorm (ja, det var också bloggar, vet ni) så har jag tyckt om hennes inlägg om vad religiösa högtider betyder för henne. Speciellt långfredagen, då hon och hennes familj satt i spänd nervositet och såg fram emot påskdagen, då man fick fira något av det finaste som någonsin hänt. Jag är inte kristen, men jag tycker det är en otroligt vacker sed, och någonting icke-kristna också borde göra då och då.
Sånt pratar vi förstås aldrig om, systern och jag. Varför gör vi inte det?

--
Tyvärr har jag inte haft tid att sitta och vara andlig den här påsken, jag håller på med det i särklass svåraste arbetet jag någonsin tagit på mig. Jag har knappt sovit, och kommer inte bli klar i tid och stressar och försöker göra något som egentligen inte går.
Jag har verkligen inte tid att slösa här på bloggen, men man kan heller inte sitta med Final Cut framför sig i 16 timmar i sträck. Måste dela upp det i åttatimmarspass.

mer spotify-funderingar.

Som ni kanske märkt diggar jag spotify. Idag när jag gick för att se Kenny Begins (och ha filmskole-reunion) lämnade jag spotify på en spellista med en massa korta låtar. På de fyra timmar jag var hemifrån borde det spelats mellan 15 och 20 reklaminslag. Hjälper jag spotify om jag gör så?

Förra veckan hade de extrapris på kyckling på ICA. Nu är jag livrädd för att äta den. Jag brukar inte bli uppskrämd av skandalpress, och jag vet att chansen att just jag skulle äta glas är ganska liten, och att även om man sväljer en bit glas så dör man inte direkt av det...men ändå. Jag skulle vara paranoid av varje tugga.
Så vi får se. Min ömma moder har ju lärt mig att det är fult att slänga mat.

Efter som jag fått frågan några gånger är klippet under fejk. Det är så det ser ut när man filmar en propeller med en väldigt snabb slutarhastighet.

Sista dagarna och resan hem från Portland var rätt skakiga.

Igår natt satt vi och spelade Settlers of Catan. Det gjorde vi kvällen innan också, och jag vill säga att vi gjorde det kvällen innan det också. Men jag kommer inte riktigt ihåg.

Vi har sett film också, Watchmen var pinsamt dålig, medan Låt den rätte komma in var precis lika bra i Portland som i Stockholm.

Det här med att göra film i ett land där man knappt känner någon, det är underligt. Och inte att rekommendera. Jag tror inte jag kommer göra det igen, i alla fall inte utan ordentlig ekonomisk backning. Trist, men vad göra?

På Powell's bookstore har de ett signerat exemplar av Le Petit Prince.
Nån som har $13000 de inte behöver?

igår var en lång dag. på newark blev jag stoppad i passkontrollen, de var misstänksamma på något, antar jag, och tog in mig i ett litet rum och ställde konstiga frågor. jag svarade ärligt, och jag tror att de märkte det och släppte in mig.
i minneapolis fick jag springa till min sista flight och var sist på planet. så jag satt i fyra timmar och försökte intala mig själv att min väska på något mirakulöst sätt hade kommit med ombord, vilket det på något sätt hade också. jag är mycket imponerad av markpersonalen.

det här var den i särklass billigaste flighten till USA jag någonsin flygit, ungefär hälften av vad jag betalat tidigare, så jag trodde servicen skulle vara dålig. men det var också bland den bästa standarden på långflygningar jag varit med om. på continental får alla var sitt el uttag, t.ex., så jag satt och skrev på datorn nästan hela vägen till newark. maten var också riktigt bra, och jag satt till och med bekvämt (planet var halvfullt, så jag tog en nödutgång). mycket najs.

på morgonen idag tog jag en lång promenad till världens största bokhandel. den var imponerande, jag gick vilse, och var där i tre timmar. kommer antagligen gå tillbaka och köpa något. på lördag kommer ylva, på måndag börjar vi filma. det kommer bli grymt.

Slumdog Millionaire?

Va??? Det här kan vara bland de mer pinsamma "storslams" som hänt på oscarsgalan. Det var ju också lite pinsamt när Crash vann bästa film, men den vann ju knappt några fler.
Slumdog Millionaire är nog decenniets mest överskattade film.

Jag borde skrivit det här inlägget för några månader sen. Jag trodde jag hade det.

För övrigt har Spotify lagt till ECMs inspelningar av Arvo Pärts Für Alina (som jag länkat en video om för ett tag sen). De här inspelningarna är de enda Pärt själv tycker om, sägs det.
Om du vill köpa den här skivan kostar den 200 kr för två musikstycken, Fur Alina och Spiegel im Spiegel (i flera versioner). Eller så kan du lyssna på den gratis.

Jag undrar hur länge Spotfiy kommer klara sig ekonomiskt. Jag hör ingen reklam längre (antagligen för att de inte har någon som vill göra reklam under saker som Arvo Pärt), och ser nästan aldrig banner-adsen. Hur hjälper jag dem få in pengar för musiken jag lyssnar på utan att betala ett öre?

På något sätt har det gått en vecka sen Berlin. Jag hade tänkt skriva en lång sammanfattning, men har lyckats glömma bort vad det skulle stå i den.

Igår hade vi fest på festivalpalatset. Tänker inte säga så mycket mer än att unga filmskapare och gratis dricka är en bra blandning.

Jag mådde sådär halvbra imorse, men en tvåtimmars promenad i ett soligt och svinkallt berlin ner till Potzdamer Platz och en kort pratstund med Willem Defoe gjorde susen.
Vilken man! Underbar pratstund, och väldigt inspirerande.

Dagens första pass var med Tom Tykwer. Man kan tycka vad man vill om hans filmer (ett av klippen som visades var den ultrasexistiska förföljelsen i Parfymen), men att höra honom prata om sitt arbete och hur han uppskattar sitt team var underbart. Han var en av få filmskapare under veckan som inte ville sluta prata, och seminariet gick över med tiden c:a en halvtimme.

Ikväll blir det avslutningsfest på festivalpalatset. Har hört att våran ankomst på röda mattan kan komma att streamas live på berlinales hemsida. Kl 21, typ.

Eftersom jag inte vet vilken dag det är idag fick jag inte se den filmen jag ville se på kvällen, utan istället Soul Power, som är ihopklippt från outtakes av When We Were Kings och fokuserar på musikfestivalen innan Forman-Ali matchen.
James Brown, BB King och en massa andra fantastiska musiker åker "tillbaka" till Afrika för att spela musik. Härlig musik, härliga karaktärer och helt underbart foto. Höjdpunkten är resan ner, där ett flygplan fullt av blues och soul-musiker jammar i luften mellan Paris och Kinshasa. Dokumentärfilmsmagi.

tog lite sovmorgon imorse, och det seminariet jag faktiskt gick på visade sig vara rätt B. Tyvärr, eftersom jag sett fram emot en diskussion om hur man går mellan olika yrkes inom filmproduktion. Som det blev var det en tysk skådis/regissör, en dansk starlet-modell som också skrev och regisserade ibland (och svor om hur hon inte tyckte om filmarbetare) och en stackars fransk filmskapare som inte kunde engelska, pratade genom tolk och därmed knappt fick vara med i diskussionen. Jag gick efter halva.

Igår såg jag Somasedchaya Pomosch och blev lite småförälskad. Härligt socialrealistisk tragikomedi med halvmagiska inslag. Och för den som är intresserad av dagens Moskva är den ett måste. När jag kommer hem måste jag få tag på Herr Khlebnikovs andra filmer.

Av någon anledning har jag bara Willem Defoe i tankarna just nu. Vi får se om det går över på fredag.

Wim Wenders var precis så intressant som man skulle kunna tänka sig, och Emily Atef, som gjort den lysande The Stranger in Me hade fascinerande saker att säga om hur man gör research på ett otroligt svårt ämne.

Herr Kaminski var rätt söt när han började nörda ner sig i hur en tilt-shift fungerar, och visade samtidigt som han kommenterade kameratester och scener ur Fjärilen i glaskupan. Han var nog lite för snäll när publiken vägrade sluta ställa frågor (även om han röt till lite efter att någon frågade om RED när han tidigare sagt att han inte ville prata film/video).

Igår var det SFI-fest, men jag har lärt mig vad jag bör och inte bör skriva när mitt namn hör ihop med en text.

Just nu sitter Janusz Kaminski (han ja) ett tiotal meter ifrån mig och äter frukost. Jag har väl typ några tusen frågor, främst om Fjärilen i glaskupan, men Ari, som är fotograf (faktiskt inte artistnamn, hon borde få spons), sitter och pratar med honom, och jag vill inte störa.
Men det är så vi har det.