Höstgräs, rödek i motljus och klematistofsar

Igår lyste solen. Den sken genom höstgräs och kvarsittande löv i slänten ute vid stugan. Det var så oerhört vackert. Gräset blir så skinande blankt och beige av solen och löven blir alldeles självlysande gula, bruna och röda. De löv som finns kvar förstås.

Titta bara på det här rödeksbladet. Sist när jag var nere i Mariestad hittade vi massor av små fröplantor av rödek, Quercus rubra, i en skogsdunge. Många var toppade med röjsåg minst en gång, så det var inte plantor som man brydde sig särskilt mycket om.

Därför fick ett par plantor följa med hem. Jag tog plantor med extra röd höstfärg och hoppas att samma färg ska komma tillbaka även framöver. Plantorna har åkt tåg i plastpåse ända från Mariestad och mellanlandat en dag i ett förvaringsskåp på Centralen i Stockholm. Men de verkar må rätt ok ändå.

Den störta rödeken planterade jag alldeles i närheten av en sälg som sjunger på sista versen. Om 10 år kommer knappast sälgen att finnas kvar, men förhoppningsvis har rödeken kommit en bit på väg. I sälgen växer en alpklematis som just nu har stora ulliga tussar till fröställningar. Rödeken står så nära sälgen att klematisen lätt kan flyttas över när det blir dags. Det kommer att bli fint.

Här står sälgen. Tänk när rödeken har vuxit sig så stor att tagit sälgens plats helt och hållet och solen lyser rakt igenom de de röda höstlöven. Det kommer att bli riktigt fint. Jag längtar redan.

Berberis thunbergii 'Kobold'

Det här är ett litet experiment. Infattningshäckar är vackra och jag skulle gärna ha en fin inramning till en del rabatter. Tyvärr är buxbom, som känns som det självklara valet till infattning, inte tillräckligt härdigt här uppe kring Umeå. Därför köpte jag i fjol en liten berberisplanta, Berberis thunbergii 'Kobold', som jag tänkte testa med.

Den blir bara några decimeter hög och växer kompakt, tätt och rundat. Det borde gå att formklippa den till en liten, låg infattningshäck. Jag tänker att jag ska försöka ta sticklingar på den under nästa sommar och se vad som händer.

Det kommer att ta några år innan det blir en hel häck, men jag har inte bråttom. Dessutom är det kul att bara testa om det går. Blir det inte bra är busken fin att ha som en är också med små vackert gröna blad under hela säsongen och lysande röda bär på hösten. Just i morse när jag tog bilderna var det väldigt blött ute och bladen och bären blänkte av allt vatten. Vackert det med.

I sommar såg jag en annan låg infattningshäck, som var gjord av Spirea ‘Little Princess’. Den är troligtvis både lättare att föröka och har snabbare tillväxt. Det är ett infattningshäcktips som jag vet fungerar. Väldigt snyggt var det också.

Inget går upp mot förfall

Det är något särskilt med hösten. Jag gillar när det vissnar och gulnar runtomkring mig. Trasiga plantor med hål, frostskador och slemmiga blad. Det är ju så vackert! Lite på håll och i ett sammanhang kanske jag ska tillägga. Det är ju inte de slemmiga bladen i sig som jag vill åt.

 

På Botaniska trädgården i Göteborg såg jag frukterna av paraplyblad för en vecka sedan. Med alla bär kvar hade inte de röda stjälkarna kommit till sin rätt riktigt och med en helgrön bakgrund tror jag att det hade sett rätt tråkigt ut. Det som är perfekt är väldigt ofta ganska ointressant.

Rosa moyesii, mandarinros får stora köttiga nypon i stor mängd. Jag tycker att de är som vackrast när bladverket börjar gulna och falla av. Då lyser de stora nyponen ännu mer.

Rosa ‘Mme Boll’ är en vacker portlandros. På bilden kan man knappt se det, men efter en frostknäpp verkar blommorna nästan vara av glas. Kronbladen blev glansiga och genomskinliga.

Rosa, orange och himmelsblått är en av mina favoritfärgskombinationer. Och på hösten får jag bli nöjd ganska ofta. Det finns gott om rosa, det finns gott om orange och det är ofta klart med en isande blå himmel. På bilden från Östra Tunhem finns en okänd rosa höstflox och i bakgrunden en flera hundra år gammal bok med flammande färg.

Klättervildvin är vackert på sommaren också, men det är ju först när det börjar ge upp för säsongen som man riktigt lägger märke till det. Inget förfall, inget vackert vildvin.

Tidlösa är vackert trots att den är irriterande vek och lägger sig mot marken för minsta lilla. En oformlig matta av rosalila precis som i Östra Tunhem skulle jag vilja ha hemma i min egen trädgård. Särskilt om de som här också blandas med höstfärgade lönnlöv. Perfekt defekt skulle man nästan kunna säga…