INSPIRATIONSHELG

Tillhör du också en av oss som levt upp till andras förväntningar gång på gång. Trots att det ibland inte alls legat i linje med Dina egna förväntningar. Känns det som om Du ibland blivit förd bakom ljuset och t o m tillåtit dig själv att bli hunsad med. Kanske är det så att din självkänsla behöver stärkas …

Till slut blir det bara nog och man reser sig bredbent upp och säger "fuck this shit - nu tar jag ingen mer skit" och man vill gå sin egen väg. Känslan när man på riktigt känner att jag är den som bestämmer i MITT liv. Och befrielsen i att vara sig själv trogen och inte överge sig själv för att leva upp till andras förväntningar. Att tydligt men bestämt ta hand om sig själv med en varsam hand av kärlek, en portion jävlar anamma och en dos humor.

I så fall kanske du också ska följa med oss på en inspirationshelg där vi skapar en tillåtande arena för möten där vi tillsammans kan växa. Ett skönt mellanrum i tiden där förändringar kan ske och där vi på ett medmänskligt och kärleksfullt sätt bryr oss om varandra, finner kraft och ny energi. Helgen vänder sig till alla oavsett kön, ålder och tidigare erfarenheter

Hos oss är det själva DU som är viktig – inte vad du gör, vad du har för titel eller vad du har för profession. Nu är det dags för DIG att bli viktig i DITT liv.

Vi kommer att använda oss av MediYoga, meditation, måleri, samtal samt olika utvecklande övningar. Det behövs absolut inga förkunskaper.

Plats: Boviks Lägergård utanför Borås

Datum : 15 november kl 16.00 -- 17 november kl 15.00

Pris 3 200,- inkl kost och logi

Frågor och anmälan: 

emma@livskrafteremma.com  

maria@antligen.eu

Om Emma: Emma är dalkullan som förälskade sig i västkusten och flyttade till Göteborg för snart 9 år sedan. Hon är ICF-certifierad coach, konstnär, föreläsare, inspiratör och har lång erfarenhet som lärare och kursledare vid Akademi Coachstjärnans Utbildningscenter. Hon driver sedan 10 år tillbaka företaget Livskrafter som har sin bas i Göteborg. Emma har alltid haft ett stort intresse för andra människor och brinner för att skapa härliga, tillåtande plattformar där människor kan växa mentalt och själsligt.  Emma är för övrigt lillasyster till Maria

Om Maria: Maria är den andra dalkullan som bor kvar i södra dalarna och dessutom är syster till Emma. Hon är Diplomerad samtalterapeut i psykosyntes, MediYoga lärare, mentor i yoga Stress- och utbrändhet, innehar grund- och påbyggnads kurs i taktil massage, grund- och påbyggnadskurs i vedic art. Dessutom lång arbetslivserfarenhet som utbildad skötare/undersköt i psykiatri samt driver det egna företaget Äntligen sedan ca 10 år tillbaka. Hjärtliga möten med värme och humor har alltid varit ett stort intresse

Fantastiskt skapande av rang

Ta er några minuter och låt er imponeras av detta fantastiska kreativa skapande 

Hur kan den som aldrig varit tjock veta hur det känns

Nej jag tycker inte att en ung person på 25-30 har trovärdighet i sina ord när dom säger åt en äldre person som har åldersnoja att den ska sluta och istället bara känna hur härligt det är att bli äldre och att man ska njuta av livet istället. Hur vet dom det?

Nej jag tycker inte heller att den som aldrig varit tjock ska säga åt en kraftig person att det är ju bara att rycka upp sig, hur svårt kan det vara. Träna för sjutton. Vad vet dom om det?

Nej jag tycker inte heller att den som aldrig levt med skev självbild, taskig självkänsla eller kan slänga massor av ord omkring sig som -Det är bara att "vända om" och tänka positivt så blir allt bra. Tro på dig själv så ordnar det sig.  Hur vet dom det? 

Och jag tycker definitivt inte att den som inte har varit förälder ska tala om hur man minsann ska göra när man uppfostrar barn. Hur vet dom det?

Och nej, dom som aldrig bränt ut sig eller varit slutkörda totalt kan ha stuns i sina ord när dom "förstår sig på" och vet när andra ska börja jobba, vad dom "borde" orka och hur trött man är som utbränd. För hur kan dom EGENTLIGEN veta det?

Samma gäller ju den som blivit av med jobbet, förlorat en älskad, mist sitt hem, genomlevt ett krig. Vi som inte upplevt kan inte veta - vi kan bara anta hur det eventuellt kan kännas. Föreställa oss. Men vi har inte erfarenheten inuti oss. Vi har bara tittat på den utanför oss själva.

För att inte tala om vad lätt det är att ge råd om man inte själv är involverad i konsekvenserna. Oj vad "bra råd" det kommer då

Det är min fulla övertygelse och erfarenhet att den som upplevt vet mer än den som tillskansat sig kunskap genom det lästa ordet. Den som lever sig igenom saker blir klok på ett helt annat sätt. Och den visdom man får genom att själv uppleva drar också med sig en ödmjukhet som de som bara har studerat till sig kunskapen oftast saknar. 

När jag hamnar i diskussioner om detta så blir försvaret ofta att "men jag har sett det på nära håll genom min syster och hur hon gör med sina barn" eller "jag har mött så många tjocka så jag vet hur "man tänker" eller "det "vet" man ju att det är så att bli äldre för jag har träffat så många äldre " 

Ja det kanske dom har. Men det är erfarenhet som man fått genom att TITTA på andra, eftersom den sker utanför oss själva.  Och andras erfarenheter kan inte vara upplevda med egna känslor. Erfarenhet som man KÄNNER och UPPLEVER är något helt annat.  Och där mina vänner sker en helt annan visdom, kunskap och lärdom.

Så mitt råd till alla som får många "goda råd" från människor som inte har en aning om hur det är att själva befinna där du är just nu - Ta deras råd med en gnutta salt.  Det är oftast välment men kan ändå bli väldigt präktig och förstå-sig-på-igt. Och detta kan i sin tur skapa en större ångest än tröst och motivation när det kommer farandes en massa "RYCK-UPP-DIG" pepp från människor som egentligen inte har en aning om hur det landar i dig. 

Att finnas intill, vara närvarande, ge stöd och verkligen lyssna är en sak. Men att tala om, ge snusförnuftiga råd och "läxa upp" är något helt annat. Långa märkvärdiga pekfingrar med tillhörande "jag vet bättre än du-råd" är föga attraherande och hjälper sällan. 

(OBS Nu pratar jag självklart inte om läkare och liknande)

Lycka till med allt du kämpar med just nu. Oavsett vad det är så gör du så gott du kan med de förutsättningar du har. 

Alltid

Och känn att du vet bäst vad som är bäst för just dig, för inuti ditt liv lever bara du. 

Skit i lite "borden" och häng lite mer i nuet

Att hitta lycka där någonstans mitt bland all vardag, "livsleveri" och annat smått och gott kan vara en knepig företeelse har jag upptäckt. Jag har ju genom mina många år som coach mött många människor som kämpar på med detta i sina liv rätt hårt. Och jag tror att det här med "kämpandet" och jagandet är problemet som gör att man känner att man inte riktigt hittar det här som man kallar lycka. Det blir kontraproduktivt och tar mer än det ger.

Hur menar jag nu då. Jo jag tänker så här.

När man vistas med barn och hundar får man hjälp att bli närvarande i varje nytt gnistrande NU
De är våra läromästare. 

Om vi skulle sluta styra, ändra, kämpa, kontrollera och motsätta oss verkligheten och nuet en aning så skulle en märkbar förändring ske. Om vi skulle våga byta fokus från kamp till tillit. Från motsättning till acceptans och observation så händer något. Om vi för ett kort tag provar att inte tro så blint på alla våra tankar och föreställningar om hur livet "borde" vara och istället låta livet ge oss en chans att servera nuet så som det är.  Och verkligheten den är ju alltid vad den är.  I varje nytt nu. Oavsett. Men hur verkligheten uppfattas och bemöts det hänger på dig.

Livet är inte som det är - det är som det känns. 

Men varför det här nu då? Jo därför att i nuet hämtar du alltid din kraft. I nuet bor alltid ditt liv. Om vi tappar närvaron och fokus i nuet tappar vi liv, kraft och förmåga till uppskattning. 

Så prova att sluta att skapa artificiella mentala matriser av hur verkligheten borde vara här och nu . För dessa matriser lägger sig ovanpå verkligheten och skymmer sikten och närvaron av nuet.  Det blockerar den verklighet du befinner dig i. Om vi ständigt har denna motsättning mot det som är har vi också tappat förmågan att njuta av det som serveras framför ögonen på oss. Vi lever alltså i en mental konstruktion om något annat istället för att kasta oss raklångt i livets NU. Uppror mot det som är helt enkelt. 

Självklart kan vi behöva se hur saker "borde" vara om vi är i stånd att införa en förändring. Alltså en tanke, ett mål och ett agerande. Men det är en annan sak, som vi kan ta en annan gång. Men även då behöver vi omfamna vårt nu för att sedan ta oss till en bättre önskad plats. Och om vi inte riktigt vet vart vi vill varför inte se vad som finns där vi står, under tiden. 

Summa summarum av detta då är att om du befinner dig i en situation där dina tankar/föreställningar inte stämmer överens med din verklighet i detta nu har du en pågående inre konflikt. Prova att släppa dina tankar om hur saker borde vara annorlunda och försök se det goda i ditt liv där du står. Höj blicken. Känn vinden i ansiktet och observera vad som är att inhämta från ditt nu. Det måste inte vara varken bra eller dåligt. Bara observera, acceptera och känn in att du inte för ett motstånd mot något. DÄR...exakt där finns din högsta potential, livskraft och energi.

Livet vill dig väl - ge det en chans att visa dig det

Lycka Till...och som jag brukar säga tro inte på mig - prova själva vet ja´

Puss love and understanding

Tack som fan...eller hur gör man nu igen

Tacksamhet - vad är det egentligen.

Finns ju så många saker vi "borde" vara tacksamma över. Att man är frisk, att man har ett liv, sina barn, ett hem ja ni vet. Men så många som inte riktigt får fatt i den där omtalade tacksamheten. Och den skyls så lätt bakom andra känslor som otillräcklighet, missunsamhet, avundsjuka, uppgivenhet, rädsla och många många andra själsliga sinnesupplevelser. Tacksamheten står liksom där bakom och väntar att bli upptäckt. Den är lite mer försiktig och behöver bli upptäckt för att kunna omsättas i känslor.

Ja men hur gör man då ?

Någonstans inom oss så VET vi att vi "borde" vara tacksamma istället för att klaga på kollegans attityd, grannens tjafs, rynkorna runt ögonen, hängmagen, bristen på pengar på kontot, svärmors tjat, kattens otömda kattlåda, barnens skor i hallen och makens snarkningar.

Men jag tror att vår tids stora sjukdom. STRESS gör att vi inte är "hemma i nuet". Vi strävar och ska framåt, bli bättre, konsumera mera, imponera, prestera, knäppa kollegan på näsan, få ännu mera lön, köpa båt ja you name it. Och vi trillar gärna ner i det ena gnälldiket efter det andra. Vi dras liksom med

Eller så är vi i det förflutna och rafsar omkring som om den var något som fortfarande existerar. Tankar som varför gjorde jag så, tänk om han upplevde det så, tänk om jag inte gjorde rätt, jag skulle ha gjort så istället osv.

Vi är alltså i "sen" eller "då" och ingen jäkel är hemma i nuet. Och det är bara i NUET vi kan känna den där omtalade tacksamheten. Det är när vi höjer blicken och KÄNNER in mer med hjärtat istället för att " förnufta "oss med hjärnan hela tiden. Ja det är DÅ som vi kan träna upp tacksamhetsmusklerna och inse hur kolossalt rika vi är redan. Vi kan sluta leta efter toppen för vi står på den som Kapten Röd så klokt säger.

Men då behöver vi först också lära oss acceptans av sakernas tillstånd istället för att vara i kamp för att saker inte är som vi vill att de ska vara. För livet är ju inte alltid som vi vill men det är alltid som det ÄR. Det finns en förtröstan i det. En början till att släppa taget en smula och följa med livet. Det är då som vi kan inse hur gott det är med den där koppen kaffe vid det alldeles vanliga köksbordet, hur skönt det är med en promenad i den alldeles självklara naturen och hur oemotståndligt skönt det är med ett barns armar runt halsen en helt vanlig tisdag i februari i en årstid som, i alla fall här på västkusten, är långt från sommarvacker eller vårglittrig.

Men det är DÄR livet bor. Det är inte en självklarhet att kunna känna, höra, se, dansa, promenera. Det är ett stort jäkla privilegium. Och när vi är närvarande i nuet och inser detta dukas ett helt fantastiskt buffébord upp av saker att avnjuta med full intensitet. Tacksamheten kommer fram och knackar dig på axeln och livet får nya färger. Det är där livet-på-riktigt bor. Där finns något för alla att hämta oavsett var vi befinner oss i livet.

Och om vi inte ska känna tacksamhet för livet nu när vi lever när ska vi göra det då

Puss love and understanding

En blyg enstöring som inte tar skit

Jag är nog vad många skulle säga en väldigt social person. En kompis sa en gång att jag är ett socialt geni t o m. Förmodligen benämns nog också extrovert i samband med mitt namn. Säkert också oblyg och framåt. Ja jo det är nog vad man kan tro. Och till en viss del stämmer det

Men det är inte hela sanningen. Eller om andra vill ha in mig i det facket så varsågod. Det får man väl göra hur mycket man vill. Det här är inte ett nu-ska-jag-tala-om-för-er-hur-ni-ska-uppfatta-mig-inlägg. För självklart äger ni en egen bild av mig. Den har jag inte med att göra. Så som jag har en bild av dig alldeles för mig själv 

Nej kanske handlar det mer om att jag vill nyansera bilden av mig en aning och berätta vad som gömmer sig bakom det där, till synes, sociala monstret. Det är så lätt att man uppfattar en person utifrån det man ser på utsidan och sätter därmed en stämpel på vederbörande. 

Men vi måste komma ihåg att hela insidan syns inte alltid på utsidan. 

Jag skulle själv kalla mig introvert. Men det är ju nästan ett skällsord i vår hypade värld där alla ska vara i frontline, ta plats, låta sig höras och "vara någon" genom att sticka ut på allehanda sätt

Men det hjälps inte. Jag är en person som får energi av att vistas i ensamhet. Jag MÅSTE ha ensamhet för att inte gå vilse och tappa bort mig själv i vardagen. 

Jag är också otroligt blyg. Ja jag förstår att alla ni som träffat mig som föreläsare, lärare osv nu säger NEJ det stämmer väl inte. Men jo jag är blyg när jag är privat. Det är också så mycket lättare att ta plats som coachen/läraren/föreläsaren än som Emma. Att ta betäckning bakom en roll. Men idag låter jag inte blygheten styra mig. Jag utsätter mig för det som känns obehagligt och växer därigenom enormt. Bit för bit växer jag upp till den person jag vill vara. Man kan fostra sig själv. Jag lovar det går. Jag är ett levande exempel

Jag känner mig också väldigt ofta ensam. Även i sällskap. Jag har ett utanförskap som jag burit med mig sedan barnsben. Jag "tillhör" sällan. Ibland har jag velat gå till någon forskande psykoanalytiker som kunnat gräva fram något smaskigt som föranleder detta. Av ren nyfikenhet. Men det har liksom inte blivit av (ännu) 

Däremot har jag blivit lite av ett proffs på att skapa högt förtroendekapital hos andra människor väldigt snabbt. Ibland även hos sådana som jag själv inte alls känner att jag klickar med. Märkligt. 

Det är nämligen viktigt för mig att vara genuin. Sann efter allra bästa förmåga. Ofta lyckas jag. Men långt ifrån alltid. När är jag inte sann då? Ja det finns fortfarande kvar små rester efter "duktig-flicka" syndromet som vill bli älskad och omtyckt av ta mig piiiip alla. Då kan jag offra mig själv för att tillfredsställa andras förväntningar och falla offer för andras härskartekniker. Skillnaden nu när jag mognat lite är att jag oftast har förmågan att se när det här håller på att hända. Och där och då jag bli en bredbent "Grynet" som säger till mig själv Nej jag tar ingen skit. Och så tar jag sats och gör det som behövs göras för att vara sann i situationen. Även om det innebär att jag inte gör alla andra nöjda. Jag blir bättre och bättre på att stå upp för mig själv, våga vara obekväm och gilla mig själv ändå. Med andra ord vara sann i situationen även om det innebär att någon annan inte får mig dit dom vill. Men det har tagit tid att komma hit. Mycket jobb med mig själv och en och annan dipp ner i diket på vägen.

Så vad ville jag jag säga med detta då. Ja jag tror jag försöker hosta ur mig att människor är så komplexa. Vi är så mycket mer än en platt bild som uppfattas utifrån. Och det är ok att vara både extrovert, introvert, blyg, oblyg, framåt och en eremit samtidigt. Det är ok att vara den man är inför sig själv. Det är värre om vi tror att andras bild av oss är den "rätta" som vi själva måste anta. 

Nej den bilden av dig som du VILL ha kan du dessutom omforma, nyskapa och förändra om du VILL det. Eller så kanske du vill hitta tillbaka till en bild av dig som du känner att du förlorat på vägen. Ett grund-jag som gått vilse. Låt då inte andra vara där och tala om vem du är. För det är deras bild. inte din

SÅ vem är du när ridån har gått ner och alla gått hem till sig? Vet du själv eller forskar du vidare, precis som jag ? 

Du bestämmer vem du är

Warszawa en stad som påminner om det vi aldrig får glömma

Har varit på resande fot. 

Till Warszawa - en stad som jag hade noll förväntningar på 

Fördelen med att resa till en destination som man saknar förväntningar på är att det är väldigt lätt att bli glatt överraskad. Det var vad som hände denna gången. Jag kom till en stad som bär sina minnen i handen absolut. En stad som är märkt av en fruktansvärd historia. Den känns. Ingen har glömt

Jag har lite svårt att värja mig för sorgen som staden bär och historien vi alla är skyldiga att dela. 

Men det är också en stad som har något att ge idag. Det gamla möter det nya på ett högst fascinerande sätt. 

En otroligt charmig "old town" som man helst aldrig vill lämna. Eftersom så mycket förstördes under kriget är ju det mesta av staden tämligen nybyggt annars. Kanske därför man värnar så hårt om det som faktiskt finns kvar av det gamla Warszawa. Här är det verkligen gamla byggnader med snirkliga järnbalkonger, smala vackra gränder, kullerstensgator och torg med gatumusikanter som spelar sorgliga polska ballader på dragspel. 

Ett otal restauranger som dyker upp vart än man vänder sig.  Här finns verkligen hela världens mat. Och till en väldigt billig penning dessutom. Många vackra grönområden och parker. 

Otroligt många kyrkor och kapell. Polackerna är ett väldigt troende folk. Man beräknar att någonstans mellan 50-75 % är troende. Och de flesta är katoliker. Lite skillnad mot oss svenskar som är enormt sekulariserade. 

Men det är en stad som inte fjäskar in sig eller på något sätt bjuder överdåd. Dock upplevde jag inte polackerna som särskilt tillmötesgående eller business minded. Kanske har också detta något med historien att göra. Vad vet jag. 

Summa summarum är det en stad som jag kommer att återvända till. Någonting i mig trivdes här

Min kropp är till för mig - inte för att behaga dig

Jag är så glad att jag får leva i en tid då kvinnan har klivit fram och tagit plats på ett fantastiskt sätt

Vi har förvisso långt kvar innan vi ur ett genusperspektiv har ett lika värde på alla plan. Den feministiska kampen måste vi alla driva tillsammans varje ny och enskild dag för att kunna lämna över en bättre värld till våra barn och barnbarn. Men ändock finns det ju stora förbättringar som vi i vår tid fått uppleva

Ta bara detta med kvinnan och hennes utseende. Kroppshetsen. Jag är så innerligt glad över kroppsaktivisterna enastående jobb. De som vågar. De som inte bara säger utan också gör

De som kliver fram med stora stadig steg och säger :

"Jag har ta mig fan rätt att synas oavsett hur jag ser ut
Min kropp är till för mig - inte för att behaga dig"

Det är så stort att de tar täten och visar vägen för oss andra. De som röjer stigen så att andra sedan också ska våga ta plats, få synas, kunna älska, älskas UTAN att dömas. Och då menar jag utan att dömas över huvud taget. Att kroppen är kroppen. Ett formäventyr. Varken mer eller mindre. Den behöver varken vara fin eller ful. Bara olika. 

Jag ser dom som arbetar aktivt med att kvinnor ska älska sig själva och känna sig vackra. Vara vackra osv. Ja det är fint. Jag tycker också det.  Tanken så jäkla god. Men då handlar det fortfarande om en exponering med ett bedömande inkluderat. Varför inte strunta i om den, på ytan, är vacker eller ej. För vi måste komma ihåg att det som är vackert för dig kanske inte alls är det för mig. Så tänk om vi skulle testa att släppa det där helt. 

Låt oss få dansa lättklädda för att vi vill dansa. Låt oss få gå i tighta kläder oavsett hur mycket vi väger, bara därför att vi vill Låt oss få njuta av våra kroppar utan att det finns en enda etikett på den. Den är ju din själs boning som du behöver för att kunna leva, uttrycka dig, älska, dansa, springa, göra kullerbyttor, kramas, ha kuddkrig, se, lyssna. En kropp är mjuk, kurvig, platt, rund, prickig, hängig, hårig, intressant, senig ja vad sjutton som helst. Ett rent naturligt konstnärligt formäventyr

Låt oss slippa stöpa om oss i en normativ kroppsbild där alla ska se likadana ut. Låt oss slippa köpa in oss på en kollektiv personlighet som är baserad på hur vi ser ut. 

Och låt oss få koncentrera oss mer på hur det känns att vara i kroppen än hur det ser ut att titta på den. 

Så varför inte testa fr o m idag att se på ALLA du möter utan att vare sig döma bedöma eller värdera dennes utseende. Låt den vara. Betänk att kroppen är kroppen och det är finfint att ha en. Den måste inte vara vare sig fin eller ful - bara olika

Och ärligt talat en vacker människa på riktigt är väl när det fina från hjärtat läcker ut och träder fram till alla medmänniskors beskådan. Kom bara ihåg hur fint det är när en människa ger av sig själv utan att kräva något tillbaka. Minns hur underbar den är som får dig att må bra i dig själv i mötet med varandra. 

De e skönhet på riktigt de. Ja om du frågar mig förstås. 

För det gäller ju att ha lite kul nu när man lever - för när ska man annars ha det

Vi springer åt fel håll med en sju helsikes hastighet

Det som är viktigt på riktigt har aldrig med pengar att göra.

Det vet vi alla. Egentligen

 Det finns ingen som pratar om den faktorn när livet ställs på sin spets eller håller på att rinna oss ur händerna. Ingen som fått ett besked om att den har 1 år kvar att leva säger 
"Oj då måste jag jobba så mycket jag orkar den sista tiden så jag tjänar så mycket pengar som möjligt"

Nej, det vi pratar om då är kärlek och de människor som står oss närmast. Vi pratar om kvalitetstid

 Varför tror vi då att det är viktigare att springa ihjäl oss i ekorrhjulet och bränna ut oss i

vår prestationsiver att tjäna mer pengar än vi egentligen behöver. För att sedan kunna använda dessa pengar till att konsumera saker som ska bedöva en längtan efter det vi EGENTLIGEN 
vill ha.
Kvalitetstid och kärlek

Jag får inte ihop det.

Vi sällar oss till den stora massan som lärt oss att pengar är det viktigaste. Man säger ofta att "tid är pengar"
Men tid är ju LIV. 
För vad är större än att du får mer tid?
Om du inte får en dag till att avnjuta vad är då pengen värd?

Nej om man frågar mig så springer vi åt fel håll och ser inte priset vi får betala. Och jävlar vad vi springer sen. Vi bränner ut oss, springer in i väggar och tappar fotfästet. Själen hinner inte med i samma takt som hjärnan vill springa

Kom ihåg att det går att välja något annat än den 
stora massan gör. Den gängse normen behöver inte vara 
samma sak som DIN sanning

Tänk om vi istället för att fråga oss hur mycket vi kan jobba för att tjäna så mycket pengar som möjligt ska fråga oss:

Hur lite behöver jag jobba för att kunna leva det liv jag EGENTLIGEN vill leva.

Och kom ihåg - bara för att många gör något behöver det inte betyda att det är "rätt". Tänk så många som trodde, så länge, att jorden var platt som en pannkaka. Hade de rätt? 

Woop woop

Lyssna på dina egna varför istället för att tro blint på alla andras därför

Tänk så många kloka "förstå-sig-påare" det finns omkring oss

SÅ många som VET hur livet ska levas

Föreläsare som talar om hur du ska leva ditt liv

Vägledare som inte undrar - utan VET

De säger sig ha svaren och att de lever "the right way"

Och därigenom vill dom tala om för dig hur du ska göra, känna 

och leva

Dom har svaren

Men finns det ett svar?

Kan någon annan veta hur du ska leva?

Eller kan det vara individuell?

Kan det t o m vara osunt att följa en väg som någon stakat 

ut åt dig?

Tänk om du "gör" livet istället för att leva livet då

Tänk om du istället för att upptäcka den du är stänger av 

den du är och följer det någon annan är 

Ja tänk om...

Därom tvistar de lärde

Jag tror på dom som vågar undra. Dom som modigt vågar ställa frågor

Jag tror på dom som hjälper andra att nå sina egna "varför" 

och inte trycker ner en massa "därför" i halsen 

Jag tror på dom som vågar blotta sig och sin egen frågeställning och tillsammans med andra vill mötas i en dialog där vi kan lära oss hitta vår egen väg. 

Lära oss livet medan vi lever utifrån vårt eget hjärta helt enkelt

Så kom ihåg i DITT liv vet DU bäst

När du känner dig vilsen och tror att någon annan vet hur ditt liv ska levas är det bra att komma ihåg att ingen har någon instruktion eller innehållsdeklaration till livet. Inte du. Inte jag. Det medföljer ingen sådan när vi föds. Men det medföljer en egen visdom som alltid har ett syfte för ditt eget bästa i just DITT liv

Du vet mer än du vet att du vet och du förstår mer än du trodde att du kunde förstå. Vi måste bara lära oss lyssna inåt istället för att leta utanför oss. 

Klyschigt? Ja visst är det det. Men likväl är det sant. Men som ni hör det här är ju också ett sätt att tala om för dig hur du ska leva så lyssna på mig med en nypa salt :) Det kan ju vara rätt för bara mig. Vem vet. Undersök vet ja ´

Puss love and understanding

Skyll inte tjafs och husfridsknull på kärleken, den är lätt, det är relationer som är svårt

"Kärleken är alltid ny. Det har ingen betydelse om vi älskar en, två eller tio gånger under våra liv - varje gång står vi inför en situation som är helt ny för oss. Kärleken kan föra oss till helvetet eller paradiset, men den för oss alltid någonstans. Vi är helt enkelt tvungna att acceptera den, för det är den som ger näring åt vår existens. Om vi vägrar kommer vi att dö av svält medan livets träd håller sina dignande grenar framför våra ögon utan att vi vågar sträcka ut handen för att plocka dess frukter. Vi måste söka kärleken där den finns, även om det innebär timmar, dagar och veckor av besvikelser och sorg.

   För i det ögonblick vi ger oss ut för att söka kärleken ger sig också den av för att komma oss till mötes"

Paulo Coelho / Alkemisten

Det här med kärlek är inte så lätt och rosenrött som det ofta framställs i litteraturen, konsten, film och media. Eller hur, det vet en ju vid det här laget. Kärlek är svårt. 

Den skapar ju smärtor, svartsjuka, tjafs, ångestladdade parmiddagar, för många nej-jag-har-huvudvärk-bråk, husfridsknull, besvikelser, väntan, otrohet, trygghetsbehov ja listan kan göras lång. Ja se den där kärleken den kan allt ställa till det. 

Eller? 

Tänk om det är så att kärlek inte alls är svårt. Tänk om kärlek är lätt. Tänk om det är så att relationer är svårt. Vi blandar så lätt ihop dessa två. Inte minst jag

Kärlek är lätt - relationer är svårt

Sug lite på den meningen. 

Tänk om det är så att om vi när vi bestämmer oss för att säga JA till kärleken och öppnar vårt hjärta för någon vi älskar också säger JA till att låta vara. Avsäger oss all makt och låta den man älskar vara det den är i varje stund man är tillsammans. Leva tillsammans i det "vi" man gemensamt skapat genom frihet, förtroende, tillit och mod att våga låta vara. Och våga älska även när man står upp till knäna med vardagens vedermödor och det gör ont som fan leva. Att inte ständigt försöka kontrollera, göra om och rätta till den andra när man tycker att han/hon inte uppfyller ens krav och förväntningar. Släppa tankarna på "om han bara kunde göra så istället" eller "bara hon kunde fatta att" eller "om hen bara skulle förändras på den punkten så". 

Tänk om vi bara skulle släppa taget och inse att relationer stundom gör ont och det är svårt ibland. Punkt. Det måste inte vara på något annat sätt. 

För vet du - det är aldrig, aldrig någon annans huvudsakliga uppgift att göra dig lycklig. Det är inte ens någon annans uppgift att älska dig i första hand. Det är din. Att vi sedan älskar varandra är ett privilegium och den finaste bonusen av alla. Men likväl är det inte någon annans uppgift att ändra sig så att du ska må bra inuti dig. Det är din. Och vi har alla olika sätt att älska på. Om du anser att din partner inte älskar dig på det sättet du vill så innebär det inte att han/hon inte älskar dig. Det kan innebära att han/hon älskar på ett annat sätt. Men försök inte göra om dennes sätt att älska. För då försöker du indirekt kontrollera och göra om någon annan. Det är inte att låta vara. Det är inte att älska. 

Om vi älskar någon är det vackraste vi kan ge honom/henne friheten att låta den vara

Och tänk om det är helt fantastiskt även om det inte är perfekt. Tänk vad skönt om det är ok att det knakar, brakar och går sönder lite här och där emellanåt utan att det måste vara något "fel". För hur skulle vi kunna gå genom livet tillsammans utan att det blir  skavsår och känslotrassel här och där.  Vi är ju ändå två individer (eller fler om man är polygam) som ständigt lever i förändring. Det är sunt om friktion uppstår. För uppstår det inga som helst trassel är det min fulla övertygelse att en part ständigt viker sig. Hur sunt är det.

Och du, varför inte fråga dig själv emellanåt 

"Skulle jag vilja vara ihop med mig ? " 

Så om ni har problem i er relation ta hand om det. Led varandra med varsam hand genom livet och relationen. Lyssna och var beredd att möta det du får höra. Prata och ge utrymme. Men försök inte göra om den andra. Och gör heller inte om dig själv. Överge inte dig. Var inte otrogen dig själv och dina egna värderingar. Men var beredd att hänge dig åt det ni har tillsammans. Det måste alltid vara värt det. 

Så åter igen skyll inte på kärleken. 

För kärlek är lätt relationer är svårt

(Vill bara tillägga att jag i detta inlägg inte pratar om rejält osunda relationer med misshandel och förtryck osv)