Inaktiv

Jag är som synes väldigt inaktiv här på bloggen. Nu har jag hittat ett forum som passar mig bättre ... just nu i alla fall ... och det är Instagram. Vill du följa mig där så har jag samma alias som här "Tankar tar tid". Kul om du "tittar in" där ibland! Kramar Christina

Livet efter ...

Det har varit en tid med mycket upp- och nedgångar.

Jag har inte varit sysslolös direkt, för även om mamma bara hade en tvåa så är det en hel del grejer man ska ta reda på. Det blev lite bråttom med att tömma lägenheten, för jag fick lämna den en månad tidigare än vad som var bestämt från början, men det var bara bra.
Eftersom det blev så, så grovgallrade jag bland hennes saker. Jag kastade det som jag inte tyckte var något att ha och så packade vi ner det som barnen skulle kolla igenom i flyttkartonger. Jag hade redan innan tagit hem det som jag ville behålla.

Det visade sig att det var inte mycket som pojkarna ville ta rätt på och det förstår jag, för de har ju redan egna hem och har skaffat sig det de behöver och vill ha. Så nu står det flera kartonger i boden som jag ska försöka sälja på loppis någongång här framöver. Jag har lite svårt att bara kasta saker som det inte är något fel på så därför valde jag att göra på det här viset. En del av möblerna ska jag köra till en auktionsfirma för att försöka få sålda.

Så länge som man håller på med praktiska saker så funderar man inte så mycket. Men nu när det är klart så kommer tankarna. Jag är ledsen ibland men för det mesta går det bra.
Vi hade begravning för ca en och en halv vecka sedan och den var fin med bara familjen närvarande. Naturligtvis blev jag jätteledsen när jag såg kistan och prästen pratade men jag hade redan tagit farväl av henne. Det gjorde jag redan i det ögonblicket hon dog och efteråt när personalen hade gjort ordning henne och hon låg där i sängen och såg så fridfull ut. För mig var det bara "kroppen" som jag tog farväl av på begravningen.

Det låter kanske hjärtlöst att säga det men mitt liv har blivit så mycket lugnare och bättre nu. Jag slipper all oro och ängslan för hur det ska gå med henne (eftersom hon blev ganska så förvirrad på slutet). Saknaden finns där men jag märker att man vänjer sig lite dag för dag. Jag tänker ibland när telefonen ringer att det är hon som ringer, men så kommer jag ihåg att hon inte finns här längre.

Det var meningen att vi skulle ha främmande av makens kusin med familj här i påsk men jag har sagt ifrån. Jag känner att jag inte orkar med det nu, tyvärr, för det hade varit jättekul att få träffas. Till råga på allt har jag ont i höger ljumske och har svårt att gå ordentligt. Och eftersom jag har haft det i ca en månad och det inte går över så är jag ganska orolig för vad det kan vara. Har varit till doktorn men han kunde inte säga vad det var och nu ska jag dit igen i nästa vecka och ska då få träffa en ortoped

Så därför är mitt liv både upp och ned nu, men trots allt mest upp. Kan ju inte annat nu är snön är borta och våren är på väg ... även om det är kallt som attan och blåser småspik idag samtidigt som solen skiner från en nästan klarblå himmel ... och maken och jag har några roliga saker vi ska göra framöver. Vi känner att vi måste ta ledigt från vardagen nu och unna oss lite kul i tillvaron efter allt det tråkiga.

Vi börjar med att gå på Chateau gran Cru i Örebro nästa helg och helgen därpå ska vi till Stockholm och bo på hotell och bara vara ... knalla lite på stan och äta och dricka gott! Det är vi värda tycker vi! Jag får väl knapra värktabletter men det är det värt *ler*.




Kramar Christina

Det är över ...

Mammas plåga är över ...

Hon avled lugnt och stilla natten mellan torsdag och fredag. Jag var med henne när hon drog sina sista andetag och det är jag glad för. Trodde att jag skulle tycka att det var lite otäckt men det var det inte alls. Det var bara så rofyllt att se henne somna in.

Naturligtvis är jag ledsen men samtidigt har min ängslan och oro försvunnit. Jag behöver inte fundera på hur hon har det idag ... om hon är någotsånär pigg eller om det är jättejobbigt för henne.



Den här vackra buketten fick jag av min mellansons svärmor. Tack så hemskt mycket "V".

Kram Christina

Livet rullar på

Här rullar livet vidare trots tråkigheter som varvas med några få glädjestunder.

Min mamma ligger fortfarande på rehab men det är bara det att det kommer inte att bli någon förbättring för hennes del. Jag har efter samtal med läkare och sköterska fått reda på att hon är i, som de säger, livets slutskede.

Hon har magrat så fruktansvärt ... min mamma har alltid varit liten ... men nu är hon bara ben och skinn. Hon äter nästan inget ... bara lite ibland. Hon orkar ingenting ... ligger i sin säng hela dagarna ... och tycker att livet är en plåga. Hon kan inte förstå varför hon måste ligga där och vänta på det som hon vill mest av allt ... att dö.

Innan hon ramlade och bröt benet så var hon ofta förvirrad och gjorde tokiga saker hemma. Nu har hon varit hur klar och redig i huvudet som helst. Det finns stunder när hon blir förvirrad men inte alls så som det var tidigare. Jag vet inte, men det känns som om det hade varit lättare om hon hade varit mer förvirrad nu och inte riktigt förstått vad det är som händer. Samtidigt är jag glad att hon är redig så att vi kan prata med varandra när jag är där och hälsar på.

Jag har dragits med en eländig förkylning och kunde inte åka till henne på över en vecka och det märktes att det hade gått utför med henne under den tiden. Hon har varit vid relativt gott mod förut men inte nu längre. Det som är värst är när hon gråter både när jag kommer och när jag åker för att hon tycker att det är så hopplöst.



Trots allt går livet vidare och jag försöker hitta de små glädjestunder som det har att erbjuda ... men det är tungt nu. Jag gillar ju inte den här årstiden annars heller och har mina dippar då och då även i vanliga fall, men nu är det värre än vanligt.

Förhoppningsvis kan det inte bli så mycket värre, och jag hoppas att det bara kan gå åt ett håll nu ... uppåt!

Dagarna blir längre och ljusare, och solen värmer när den tittar fram, så man får försöka hämta energi därifrån för att klara vardagen.

Kram Christina

Nytt år ... nya förväntningar

Är det inte så, att när det blir ett nytt år, så får man nya förhoppningar och nya förväntningar?
Allt man ska och vill göra som man inte gjorde förra året ... det där som man gått och funderat på som man ska ta tag i och förverkliga ... allt man skjutit på och som man bör göra ... som man vill göra ... men tiden el orken har inte riktigt räckt till.

Känner ni igen er? ... eller är det bara jag som känner så?
Jag slutade för många år sedan att ge nyårslöften för jag har aldrig kunnat hålla dem och det är ingen kul känsla när man märker att man på något sätt har svikit sig själv.

Det här blev ett dyster start på det nya "bloggåret" men det är så jag känner mig.
Jag är ganska låg nu för min åldriga mamma, hon är 93 år, ramlade i sitt hem dagen före julafton och bröt lårbenet (tack och lov inte lårbenshalsen). Hon har undan för undan blivit förvirrad och en utredning var på gång och så händer det här. Ett tag trodde jag inte att hon skulle klara sig men nu har hon tillfrisknat och kommer att flyttas till ett rehab på hemorten. Hon kommer dock inte att kunna flytta hem igen och på sätt och vis känns det bra för då vet jag att hon får tillsyn när det behövs.

Att jag känner mig så här beror också på att jag håller på att plocka ur hennes lägenhet. Även om det är min mamma och jag har plockat bland hennes saker tusentals gånger tidigare så känns det som om jag rotar i hennes privatliv. Jag vet att hon inte har något att dölja eller så men det känns konstigt när jag går där och plockar med hennes saker. Samtidigt är det väl känslan av att det är något slutgiltigt över det hela ... hon kommer inte hem mer!




Kram Christina

En önskan om ett ...

Kramar Christina

Födelsedag

Idag är det min födelsedag och i morse när jag kom upp stod den här underbara buketten med röda rosor på köksbordet!



Det är inte ofta jag får några blommor av maken men när jag får ... till födelsedag och bröllopsdag ... brukar det vara jättefina buketter. Det är lite synd bara att dessa två händelser inträffar så nära varandra ... vår bröllopsdag är den 30 dec ... så resten av året blir jag utan om jag inte köper dem själv.

Men nu kommer den tid som jag gillar bäst när det gäller blommor, för nu kommer tulpanerna, och varje vecka kommer det att stå ...och har gjort sedan många år tillbaka ... en bukett tulpaner på vårt köksbord. Jag köpte de första tulpanerna förra fredagen ... tre vita buketter ... och de står fortfarande fina i vasen men de fick flytta nu när jag fick de fina rosorna.

Kram Christina

PS

Jag passar på att önska alla en riktigt God Jul för jag vet inte om jag kommer att skriva något mer före julafton.