Individualistisk feminism

Individualistisk feminism, även känd som ifeminism eller libertariansk feminism, är en libertariansk och feministisk rörelse. Den fokuserar på individualism, personlig autonomi, frihet från statsstyrd diskriminering och jämställdhet.

Denna typ av feminism var stark under slutet av 1800-talet – inte minst i Storbritannien och USA. Den förlorade dock i styrka efter första världskriget, när andra politiska rörelser sög upp den kvinnliga aktivismen och tävlade om att vinna kvinnors nyvunna röster. Senare under 1900-talet återkom den individualistiska feminismen. Den har sedan andra vågens feminism varit en mindre del av den organiserade feminismen, där antikapitalism och vänsterpolitisk aktivism varit viktig. Till detta har kommit en konfliktlinje mellan radikalfeminismen (som hävdat kvinnors utsatthet och en könsmaktsordning på mäns villkor) och den sexpositiva feminismen (som med individualistiska förtecken lyft kvinnors individuella valmöjligheter).

Översikt

Den feministiska utvecklingen under och sedan 1900-talet har ofta varit förknippad med olika vänsterideologier, där kapitalismen ofta har setts som en manlig maktapparat och understödjare av en patriarkal kultur. Därmed har feminismen i stort lyfts fram som en kamp för att minska pengars makt, och den ojämna fördelningen av pengar, över enskilda kvinnors eller grupper av kvinnors beslut. De individualistiska feministerna ifrågasätter i sin tur den kollektivistiska politik som de menar hindrar enskilda kvinnor från att fatta sina egna personliga beslut.

Individualistiska feminister försöker utmana juridiska system för att eliminera privilegier baserade på kön och genus, för att försäkra sig om att individerna i samhället har samma rättigheter. Ifeminismen uppmuntrar kvinnor att ta fullt ansvar för sina egna beslut och motsätter sig statlig inblandning i de val vuxna gör med sina egna kroppar.

Denna form av feminism jämförs med eller inkluderas ibland som en av flera grenar inom liberalfeminismen. Däremot skiljer den sig tydligt emot den etablerade liberalfeminismen så som den utvecklat sig under 2000-talet. Bland annat tillbakavisar den de negativa effekterna av vad sociologen Elizabeth Bernstein myntat som "fängelsefeminism". Ifeministerna Wendy McElroy och Christina Hoff Sommers definierar individualistisk feminism i motsättning mot vad de kallat "genusfeminism" eller "politisk feminism".

Ideologi

Ifeminister emotsätter sig könsroller som begränsar kvinnors autonomi och valmöjligheter, och de hävdar att strikta könsroller begränsar både kvinnor och män – särskilt om rollerna genomdrivs via en repressiv stat. Dessa feminister är kritiska emot användandet av institutionell makt för att nå konkreta mål, eftersom de tror att en stat som fattar beslut å kvinnors vägnar kommer att begränsa de enskilda kvinnornas handlingsfrihet. Exempelvis behandlar en politik som syftar på förbud mot exempelvis sexarbete i feminismens namn (se fängelsefeminism), för att "skydda" kvinnor, kvinnor som en grupp och inte en samling individer. En sådan politik kommer enligt ifeminister också att minska ekonomiska möjligheter för kvinnor (eller män) som vill använda sitt sexuella kapital för egen vinning.

Cato Institute, en amerikansk libertariansk tankesmedja, argumenterar för att kapitalismen har gett kvinnor en höger levnadsstandard, större tillgång till resurser, fler individuella friheter och fler arbetsmöjligheter utanför det rena kroppsarbetet.

Ifeminister anammar teorin om naturlig lag och stödjer lagar som skyddar mäns och kvinnors rättigheter lika mycket. De argumenterar för att staten inte ska prioritera kvinnors behov över mäns diton, och inte heller vilja intervenera för att skapa jämställdhet i nära relationer (se idén om "det personliga är politiskt"). Man emotsätter sig även statens roll i att vilja jämna ut privata ekonomiska arrangemang, representationern inom massmedier och underhållning eller på den allmänna sociokulturella arenan.

Historik

Tidiga år

Den feministiska utvecklingen i speciellt USA och Storbritannien har kännetecknats som en individualistisk feminism, inriktad på personliga friheter och individens mänskliga rättigheter. Detta stod under 1800-talet delvis skild från en europeisk och franskt påverkad feminism med likhet som mål. Den franskpåverkade feminismen rörde mer relationerna mellan människor och hade fokus på kvinnors rättigheter som kvinnor (jämför särartsfeminism).

Enligt ifeministen Joan Kennedy Taylor var den tidiga organiserade feminismen i USA en i grunden "klassiskt liberal kvinnorörelse", och andra menar att dess rötter står att finns i rörelsen för slaveriets avskaffande. Den första vågens feminister fokuserade annars mestadels på allmän rösträtt samt kvinnors utbildning, äganderätt och lagliga rätt att få medborgarskap åtskild från deras makar. I slutet av 1800-talet var, enligt Wendy McElroy, individualismen och socialismen de två grundläggande ideologierna som från var sitt håll präglade den tidiga feminismen. McElroy menar också att de libertarianskt präglade feministerna från den eran arbetade för att ge kvinnor fler utkomstmöjligheter, inte för att förbjuda exempelvis prostitution som en påstått hinder för kvinnlig jämställdhet.

Den libertarianska feminismen i Storbritannien organiserades sig första gången i slutet av 1850-talet, i samband med bildandet av The Society For Promoting The Employment of Women och publikationen The Englishwomans Review, båda med kontor på 19 Langham Place på Regent Street i London.

Under de tidiga åren leddes den liberala eller libertarianskt feministiska rörelsen av namn som Lydia Becker, Helen Blackburn, Barbara Bodichon, Jessie Boucheret, Emily Faithfull, Bessie Parkes och Emily Davies. Senare tillkom personer som Sophie Bryant, Milicent Garrett Fawcett, Josephine Butler och de båda systrarna Emily Shirreff och Maria Grey. Det råder dock olika meningar om den feministiska etiketten på exempelvis Butler (ibland omnämnd som både konservativ och radikalfeminist) och Becker (beskriven som en tydlig likhetsfeminist, till skillnad mot många av sina feministiska samtida).

Från sent 1800-tal till mellankrigstiden

Senare under den viktorianska eran och, enligt McElroy, som en direkt följd av det amerikanska inbördeskrigets förändrade moralfrågor, försvann den individualistiska feminismen ur strålkastarljuset i bland annat USA och Storbritannien. Samtidigt började progressiva, arbetar- och socialistiska rörelser få ett allt större inflytande över den allmänna politiken.

Under första halvan av 1900-talet påverkade första och andra världskriget den feministiska utvecklingen och kvinnors möjligheter att göra sig gällande i samhället. Under och efter första världskriget störtades imperier, skedde politiska revolutioner och infördes allmän rösträtt för män och kvinnor i många länder. Olika åsikter om hur kvinnor bäst skulle använda sin rösträtt ledde till en splittring av feminismen och att kvinnors aktivism istället fördes över till samtidens andra stora politiska strömningar. Den feministiska kampen fördes bland annat av socialistiskt övertygade feminister som Rosa Luxemburg och Aleksandra Kollontaj, och även i USA stod striden mellan feminister som ville genomdriva särlagstiftning till stöd för kvinnor eller laglig jämlikhet. Bland annat arbetade många feminister i bland annat USA för alkoholförbud, könsbaserade arbetsbegränsningar, lagar mot prostitution och statligt ingripande i frågor som antogs gynna kvinnor. Under samma tid minskade medlemstalet i olika kvinnoorganisationer.

Under mellankrigstiden hävda en hel del framträdande feministiska aktivister kvinnors moraliska överlägsenhet gentemot män. Detta var dock ofta en feminism baserad på vita och heterosexuella kvinnors medelklassintressen, parat med kristen moral och anständighet. Detta uteslöt i praktiken många andra perspektiv, samhällsklasser och etniska identiteter.

1930-talet och andra världskriget medförde i bland annat Nazityskland ett fokus på traditionella värden, vilket minskade möjligheterna för feministisk aktivism att verka. Efter krigsslutet framträdde tidiga exempel för en ny generation av feminister i bland annat Frankrike, där Simone de Beauvoir kom med sin uppmärksammade bok Det andra könet. de Beauvoir började som kommunist men övergick 1972 till att istället kalla sig feminist.

Sedan efterkrigstiden

I mitten av 1900-talet återuppväcktes den individualistiska feminismen av anti-auktoritära och individualistiskt tänkande aktivister ur den andra vågens feminism. Enligt Taylor var "de politiska frågor som vann störst gehör rätten till preventivmedel och abort samt Equal Rights Amendment, vilken åtminstone till en början utformades som en klassiskt liberal begränsning av statens makt.

Camille Paglia och Wendy McElroy, två ifeminister från senare år.

Begrepp som individualistisk, libertariansk eller klassiskt liberal feminism anammades under sent 1900-tal av författare och aktivister som Taylor, Sharon Presley, Tonie Nathan och Wendy McElroy. Senare har namn som Nadine Strossen och Camille Paglia bidragit med skrivande i samma riktning.

I USA har på senare år organisationer som Association of Libertarian Feminists (ALF, grundad 1973 av presley och Nathan på Ayn Raynds födelsedag), Ladies of Liberty Alliance (LOLA, grundad 2009) och Feminists for Liberty (F4L, grundad 2016) verkat i den libertarianska feminismens namn. ALF har ett uttryckligt mål att arbeta emot sexism, statlig makt och anti-individualistiska tendenser inom kvinnorörelsen. Organisationen har även varit emot offentligägda skolor, delar av USA:s postreglemente och enligt ALF negativa effekter av statlig barnomsorg. F4L grundades av Kat Murti och Reason-redaktören Elizabeth Nolan Brown, med syftet att verka för marknadsekonomi, valfrihet och klassiskt liberala och sexpositiva tankar. F4L är uttalat anti-kollektivisk.

Kritik

Kritik mot individualistisk feminism berör olika perspektiv. Det kan dels röra sig om olika åsikter om individualismens värde för feminismen, liksom farhågor om en individualistisk feminism kan kopplas samman med en effektiv aktivism. Kritiker har argumenterat för hur ifeminismen inte i tillräcklig grad adresserar bristande jämställdhet med strukturella orsaker.

1995 kritiserade den amerikanska radikalfeministen Catharine MacKinnon värdet av ett individuellt val, och hon påpekade att det fortfarande förekom att "kvinnor utnyttjas, misshandlas, köps, säljs och tystas" – inte minst svarta kvinnor. 1999 menade den amerikanska feministen Susan Brownmiller att motviljan mot en kollektivt "förenad" feminism var ett tecken på en försvagad och ohälsosam feministisk rörelse.

Viktiga ifeminister (exempel)

• William Lloyd Garrison (1805–1879)
• Ezra Heywood (1829–1893)
• Moses Harman (1830–1910)
• Voltairine de Cleyre (1866–1912)
• Dora Marsden (1882–1960)
• Suzanne La Follette (1893–1983)
• Camille Paglia (b. 1947)
• Wendy Kaminer (b. 1949)
• Candida Royalle (1950–2015)
• Christina Hoff Sommers (b. 1950)
• Wendy McElroy (b. 1951)
• Nina Hartley (b. 1959)

Referenser

Den här artikeln är helt eller delvis baserad på material från engelskspråkiga Wikipedia, 10 oktober 2025.