Hoppa till innehållet

Kenneth G. Wilson

Från Wikipedia
Kenneth G. Wilson Nobelpristagare i fysik 1982
Född8 juni 1936[1][2][3]
Waltham, USA
Död15 juni 2013[1][2][3] (77 år)
Saco, USA
Medborgare iUSA
Utbildad vidCalifornia Institute of Technology
Harvard University
Harvard College
George School
SysselsättningTeoretisk fysiker, pedagog, universitetslärare, fysiker
ArbetsgivareCornell University
Ohio State University
FöräldrarEdgar Bright Wilson
Utmärkelser
Dannie Heineman-priset för matematisk fysik (1973)[4]
Boltzmann-medaljen (1975)[5]
Wolfpriset i fysik (1980)[6]
Josiah Willard Gibbs-föreläsningen (1980)
Nobelpriset i fysik (1982)[7][8]
Franklinmedaljen (1982)
Eringen-medaljen (1984)[9]
Dirac-medaljen (1989)[10]
Aneesur Rahman-priset (1993)[11]
Guggenheimstipendiet[12]
Medlem av American Physical Society
Fellow of the American Academy of Arts and Sciences
Redigera Wikidata

Kenneth Geddes Wilson, född 8 juni 1936 i Waltham, Massachusetts, USA, död 15 juni 2013 i Saco, Maine, USA, var en amerikansk teoretisk fysiker vid Cornell University i Ithaca, New York och en pionjär inom användningen av datorer för att studera partikelfysik. Han tilldelades Nobelpriset i fysik 1982 för sin "teori för kritiska fenomen vid fasomvandlingar", som belyste den subtila essensen av fenomen som smältande is och framväxande magnetism. Detta förkroppsligades i hans grundläggande arbete med renormaliseringsgruppen.[13]

Wilson tilldelades 1980 Wolfpriset i fysik tillsammans med Michael Fisher och Leo Kadanoff.

Biografi

[redigera | redigera wikitext]

Wilson var äldsta barn till Emily Buckingham Wilson och E. Bright Wilson, en framstående kemist vid Harvard University, som utförde viktiga studier om mikrovågsstrålning. Hans mor utbildade sig också till fysiker. Han gick på flera skolor, som Magdalen College School i Oxford, Storbritannien, och slutade på George School i östra Pennsylvania.

Wilson fortsatte till Harvard College vid 16 års ålder med matematik som huvudämne och rankades vid två tillfällen, 1954 och 1956, bland de fem bästa i William Lowell Putnam Mathematical Competition.[14] Han var också en stjärna på friidrottsbanan och representerade Harvard i "the Mile". Under sina sommarlov arbetade han vid Woods Hole Oceanographic Institution. Han doktorerade vid Caltech 1961, under handledning av Murray Gell-Mann.[15] Han gjorde postdoktorsarbete vid Harvard och CERN.[16]

Wilson började på Cornell University 1963 vid institutionen för fysik som junior fakultetsmedlem och blev professor 1970. Han forskade även vid SLAC under denna period.[17] År 1974 blev han James A. Weeks-professor i fysik vid Cornell.

Wilson var medvinnare av Wolfpriset i fysik 1980, tillsammans med Michael E. Fisher och Leo Kadanoff. Hans andra utmärkelser är AC Eringen-medaljen, Franklinmedaljen, Boltzmann-medaljen och Dannie Heinemann-priset. Han valdes in i National Academy of Science och till ledamot i American Academy of Arts and Sciences, båda 1975, och valdes även in i American Philosophical Society 1984.[18] År 1985 utsågs han till Cornells chef för Center for Theory and Simulation in Science and Engineering (numera känt som Cornell Theory Center), ett av fem nationella superdatorcenter som skapats av National Science Foundation. År 1988 började Wilson arbeta vid fakulteten vid Ohio State University. Han flyttade till Gray, Maine 1995, men fortsatte sin anknytning till Ohio State University tills han gick i pension 2008. Före sin död var han aktivt involverad i forskning om fysikundervisning och var en tidig förespråkare för "aktivt engagemang" av K-12-elever i naturvetenskap och matematik.

Wilsons bror David var också professor vid Cornell, institutionen för molekylärbiologi och genetik, fram till sin död,[19] och hans hustru, Alison Brown, som varit gift sedan 1982, är en framstående datavetare.[16]

Wilson dog i Saco, Maine vid 77 års ålder.[20][21] Han mindes med respekt av sina kollegor.[22][20][23]

Arbeten

[redigera | redigera wikitext]

Wilsons arbete inom fysik involverade formuleringen av en omfattande teori om skalning: hur grundläggande egenskaper och krafter hos ett system varierar beroende på vilken skala de mäts över. Han utarbetade en universell "söndra-och-härska"-strategi för att beräkna hur fasövergångar sker, genom att betrakta varje skala separat och sedan abstrahera sambandet mellan sammanhängande, i en ny förståelse av renormaliseringsgruppteori. Detta gav djupgående insikter i området kritiska fenomen och fasövergångar inom statistisk fysik, vilket möjliggör exakta beräkningar.[24][25][26][27] Ett exempel på ett viktigt problem inom fasta tillståndets fysik som han löste med hjälp av renormalisering är att kvantitativt beskriva Kondoeffekten.[28]

Han utvidgade dessa insikter om skalning för att besvara grundläggande frågor om kvantfältteorins natur och operatorproduktens expansion[29]samt den fysikaliska betydelsen av renormaliseringsgruppen.[30]

Wilson var också pionjär i förståelsen av kvarkars inneslutning inuti hadroner,[31] genom att använda gittermätningsteori och initiera en metod som möjliggjorde tidigare oförutsedda starkkopplingsberäkningar på datorer. På ett sådant gitter belyste han ytterligare kiral symmetri, en avgörande egenskap hos elementarpartikelinteraktioner.[32]

Utmärkelser och priser

[redigera | redigera wikitext]

[Redigera Wikidata]

Referenser

[redigera | redigera wikitext]
Den här artikeln är helt eller delvis baserad på material från engelskspråkiga Wikipedia, Kenneth G. Wilson, 26 augusti 2026.

Noter

[redigera | redigera wikitext]
  1. 1 2 Encyclopædia Britannica, Encyclopædia Britannica Online-ID: biography/Kenneth-Geddes-Wilsontopic/Britannica-Online, läst: 9 oktober 2017.[källa från Wikidata]
  2. 1 2 SNAC, SNAC Ark-ID: w6c94mqq, läst: 9 oktober 2017.[källa från Wikidata]
  3. 1 2 Find a Grave, Find A Grave-ID: 112619538, läst: 9 oktober 2017.[källa från Wikidata]
  4. 1 2 Dannie Heineman Prize for Mathematical Physics (på engelska), American Physical Society, läs online, läst: 6 oktober 2018.[källa från Wikidata]
  5. 1 2 läs online, iupap.org .[källa från Wikidata]
  6. 1 2 läs online, wolffund.org.il .[källa från Wikidata]
  7. 1 2 The Nobel Prize in Physics 1982, Nobelprize.org (på engelska), Nobelstiftelsen, läs online, läst: 3 februari 2021.[källa från Wikidata]
  8. 1 2 Table showing prize amounts (på engelska), Nobelstiftelsen, april 2019, läs online, läst: 3 februari 2021.[källa från Wikidata]
  9. 1 2 läs online, socengsci.org .[källa från Wikidata]
  10. 1 2 läs online, www.science.unsw.edu.au .[källa från Wikidata]
  11. 1 2 Aneesur Rahman Prize for Computational Physic (på engelska), American Physical Society, läs online, läst: 7 oktober 2018.[källa från Wikidata]
  12. 1 2 Guggenheim Fellows-databasen, Guggenheim fellow-ID: kenneth-g-wilson.[källa från Wikidata]
  13. ↑ Wilson, K. (1974). ”The renormalization group and the ε expansion”. Physics Reports 12 (2): sid. 75–199. doi:10.1016/0370-1573(74)90023-4. Bibcode: 1974PhR....12...75W.; Wilson, K. (1983). ”The renormalization group and critical phenomena”. Reviews of Modern Physics 55 (3): sid. 583–600. doi:10.1103/RevModPhys.55.583. Bibcode: 1983RvMP...55..583W.; Wilson, K. G. (1974). ”Critical phenomena in 3.99 dimensions”. Physica 73 (1): sid. 119–128. doi:10.1016/0031-8914(74)90229-8. Bibcode: 1974Phy....73..119W.
  14. ↑ ”Putnam Competition Individual and Team Winners”. Putnam Competition Individual and Team Winners. Mathematical Association of America. http://www.maa.org/programs/maa-awards/putnam-competition-individual-and-team-winners.
  15. ↑ Wilson, K. G. (1961). "An investigation of the Low equation and the Chew-Mandelstam equations", Dissertation (Ph.D.), California Institute of Technology.
  16. 1 2 Overbye, Dennis (20 juni 2013). ”Kenneth Wilson, Nobel Physicist, Dies at 77”. The New York Times. https://www.nytimes.com/2013/06/21/science/kenneth-wilson-nobel-physicist-dies-at-77.html. Läst 10 april 2018.
  17. ↑ Wilson, K. G. "Broken Scale Invariance and Anomalous Dimensions", Stanford Linear Accelerator Center (SLAC,)Stanford University, Laboratory of Nuclear Studies, Cornell University, United States Department of Energy (through predecessor agency the Atomic Energy Commission), (May 1970).
  18. ↑ ”Member History”. American Philosophical Society. https://search.amphilsoc.org/memhist/search?creator=wilson&title=&subject=1.+Mathematical+and+Physical+Sciences&subdiv=&mem=&year=1984&year-max=1984&dead=Dead&keyword=&smode=advanced.
  19. ↑ ”Renowned biochemist David B. Wilson dies at 77 | Cornell Chronicle” (på engelska). news.cornell.edu. https://news.cornell.edu/stories/2017/05/renowned-biochemist-david-b-wilson-dies-77.
  20. 1 2 Overbye, Dennis (20 juni 2013). ”Kenneth Wilson, Nobel Physicist, Dies at 77”. NY Times. https://www.nytimes.com/2013/06/21/science/kenneth-wilson-nobel-physicist-dies-at-77.html.
  21. ↑ ”Physics Nobel laureate Kenneth Wilson dies”. Cornell Chronicle. 18 juni 2013. https://news.cornell.edu/stories/2013/06/physics-nobel-laureate-kenneth-wilson-dies.
  22. ↑ Kenneth G. Wilson på Mathematics Genealogy Project
  23. ↑ Kadanoff, L. P. (2013). ”Kenneth Geddes Wilson (1936–2013) Nobel-prizewinning physicist who revolutionized theoretical science”. Nature 500 (7460): sid. 30. doi:10.1038/500030a. PMID 23903743. Bibcode: 2013Natur.500...30K.
  24. ↑ Wilson, K. G. (1971). ”Renormalization Group and Critical Phenomena. I. Renormalization Group and the Kadanoff Scaling Picture”. Physical Review B 4 (9): sid. 3174–3183. doi:10.1103/PhysRevB.4.3174. Bibcode: 1971PhRvB...4.3174W.
  25. ↑ Wilson, K. (1971). ”Renormalization Group and Critical Phenomena. II. Phase-Space Cell Analysis of Critical Behavior”. Physical Review B 4 (9): sid. 3184–3205. doi:10.1103/PhysRevB.4.3184. Bibcode: 1971PhRvB...4.3184W.
  26. ↑ Wilson, K. G.; Fisher, M. (1972). ”Critical exponents in 3.99 dimensions”. Physical Review Letters 28 (4): sid. 240. doi:10.1103/physrevlett.28.240. Bibcode: 1972PhRvL..28..240W.
  27. ↑ Wilson, K. G.; Kogut, J. (1974). ”The renormalization group and the epsilon expansion”. Physics Reports 12 (2): sid. 75. doi:10.1016/0370-1573(74)90023-4. Bibcode: 1974PhR....12...75W.
  28. ↑ Wilson, K. (1975). ”The renormalization group: Critical phenomena and the Kondo problem”. Reviews of Modern Physics 47 (4): sid. 773–840. doi:10.1103/RevModPhys.47.773. Bibcode: 1975RvMP...47..773W.
  29. ↑ Wilson, K. G. Non-lagrangian models in current algebra Physical Review, 179, 1969, p. 1499–1512; Model of coupling constant renormalisation, Physical Review D, 2, 1970, p. 1438–1472; Wilson, K. G., Operator product expansions and anomalous dimensions in Thirring model, ibid., p. 1473–77; Anomalous dimensions and breakdown of scale invariance in perturbation theory, ibid. p. 1478–93; Wilson, K. (1971). ”Renormalization Group and Strong Interactions”. Physical Review D 3 (8): sid. 1818–1846. doi:10.1103/PhysRevD.3.1818. Bibcode: 1971PhRvD...3.1818W.; Wilson, K. G. (1973). ”Quantum Field - Theory Models in Less Than 4 Dimensions”. Physical Review D 7 (10): sid. 2911–2926. doi:10.1103/PhysRevD.7.2911. Bibcode: 1973PhRvD...7.2911W.
  30. ↑ Wilson, K. G.:Problems in physics with many scales of length, Scientific American, August 1979 ”Archived copy - Problems in physics with many scales of length”. Archived copy - Problems in physics with many scales of length. http://physics.ohio-state.edu/~jay/846/Wilson.pdf.
  31. ↑ Wilson, K. (1974). ”Confinement of quarks”. Physical Review D 10 (8): sid. 2445–2459. doi:10.1103/PhysRevD.10.2445. Bibcode: 1974PhRvD..10.2445W.
  32. ↑ Ginsparg, P.; Wilson, K. (1982). ”A remnant of chiral symmetry on the lattice”. Physical Review D 25 (10): sid. 2649. doi:10.1103/PhysRevD.25.2649. Bibcode: 1982PhRvD..25.2649G.

Externa länkar

[redigera | redigera wikitext]
Hämtad från ”https://sv.wikipedia.org/w/index.php?title=Kenneth_G._Wilson&oldid=59660742”