Konrad Bidz
| Konrad Bitz | |
| Död | 1489[1] Kustö, Finland |
|---|---|
| Sysselsättning | Katolsk präst, katolsk biskop[2] |
| Befattning | |
| Katolsk biskop i Åbo (1460–)[2][3] | |
| Föräldrar | Henrik Bidz |
| Heraldiskt vapen | |
 | |
| Redigera Wikidata | |
Konrad Bidz, även Conradus Bitz, död den 13 mars 1489 på Kustö, var biskop i Åbo stift 1460–1489 och en av medeltidens mest inflytelserika kyrkliga och politiska gestalter i Finland. Under hans biskopstid uppfördes ett stort antal sockenkyrkor i sten, och 1488 lät han trycka Missale ecclesiae Aboensis i Lübeck, den första tryckta boken avsedd för Finland.
Bakgrund
[redigera | redigera wikitext]Konrad Bidz var son till riksrådet, lagmannen i Söderfinne lagsaga och hövitsmannen på Åbo slott Henrik Bidz och Anna Klausdotter Diekn, dotter till Åbos slottshövitsman Klaus Lydekensson Diekn och Kristina Jönsdotter Garp. Bidz hade minst två bröder, Klaus och Erik Bidz, samt en syster vid namn av Birgitta.[4][5]
Han inskrevs 1438 vid universitetet i Leipzig, tillsammans med en annan finsk student, Petrus Magni. Han var den ende av 1430-talets finska Leipzigstudenter som avlade examina där. Han avlade baccalaureusexamen den 7 juni 1441 och magisterexamen den 31 december 1442.[6][7] År 1448 studerade han kanonisk rätt vid universitetet i Bologna och 1450, då domprostämbetet vid Åbo domkyrka blev ledigt efter att påven den 4 februari 1450 utnämnt Olaus Magnus till biskop, utsågs Bidz till hans efterträdare.[4]
Biskop i Åbo
[redigera | redigera wikitext]Kyrklig verksamhet
[redigera | redigera wikitext]Den mest uppseendeväckande händelsen under Bidz domprosttid inträffade den 24 juni 1457, då Kristian I av Danmark och Norge valdes till kung av Sverige. Vid valmötet företrädde Bidz och stiftets ärkediakon Åbo domkapitel, och unionssaken hade också bredare stöd inom släkten: fadern Henrik Bidz och broderns svågrar Kristiern Frille och Frille Hakonsson var sigillanter.[4]
Sedan biskop Olaus Magnus avlidit 1460 valde domkapitlet enhälligt Konrad Bidz till hans efterträdare. Han begav sig till Italien för att inhämta påven Pius II stadfästelse och vigdes sommaren 1460 till biskop i Siena. Redan följande år påbörjade han visitationsresor till stiftets församlingar.[4]
En betydelsefull händelse under de första åren av Bidz episkopat var den slutliga invigningen av Nådendals kloster hösten 1462. Som birgittinklostrets "systrarnas och brödernas fader och visitator" verkade Bidz som dess beskyddare, men förhållandet mellan dem beskrivs som kyligt. Han kom ändå ihåg birgittinerna med en penningsumma i sitt testamente, medan det inte är känt att han donerade något till Åbo domkyrka.[4]
Som biskop slog Konrad Bidz vakt om kyrkans och prästerskapets intressen. Han lät skapa nya församlingar, inskärpte gällande föreskrifter om prästernas avlöning och utökade antalet korpräster i Åbo domkyrka. År 1486 ålade han stiftets kaniker att residera i Åbo.[7] Under hans biskopstid uppfördes ett stort antal sockenkyrkor i sten, och hans vapensköld pryder ännu många av dessa kyrkornas väggar.[4] Omkring 1480 utfärdade Bidz en förordning om att ingen kyrkoherde fick anlita murare, glasmästare, målare, snickare eller andra hantverkare för kyrkobyggen utan biskopens tillstånd.[8] 1474 och 1480 utgav han nya kyrkostadgar och utsände förmaningsbrev till skolrektorerna att vårda sig om djäkneundervisningen. 1488 lät Bidz i Lübeck trycka en mässbok för stiftets behov Missale ecclesiae Aboensis, den första tryckta boken avsedd för Finland. 1474 och 1480 utgav han nya kyrkostadgar och utsände förmaningsbrev till skolrektorerna att vårda sig om djäkneundervisningen.[7] På titelbladets illustration framställs Bidz knäböjande bredvid domprosten Magnus Nicolai (Stjernkors), som avbildats nästan lika stor som biskopen själv – en tydlig bild av deras jämbördiga ställning i stiftet.[9]
År 1475 undertecknade Bidz grundningsurkunden för Uppsala universitet tillsammans med alla riksråd och biskopar i riket.[6]
Politisk verksamhet
[redigera | redigera wikitext]Politiskt stödde Bidz Kristian I av Danmark och understödde honom med krigsfolk under dennes kamp om den svenska kungakronan. Det fredstillstånd som rått i riket bröts 1463, då kungen lät fängsla ärkebiskopen av Uppsala, Jöns Bengtsson Oxenstierna. De riksråd som var närvarande på Stockholms slott den 13 september 1463 godkände fängslandet, och Bidz var en av dem – hans sigill sitter fortfarande fäst vid dokumentet. Som tack erhöll han ett skyddsbrev av Kristian I som bekräftade alla privilegier hans företrädare beviljats. Det berättas att kungen krävde att Bidz skulle bestyrka att fängslandet var berättigat, något han vägrade – han kunde därmed inte anklagas för att ha svikit sin kyrklige överordnade, utan endast för att ha tolererat dennes fängslande. Genom att ta emot Raseborgs slott och hålla ärkebiskopens släktingar borta från landet bidrog Bidz till att politiskt ena Finland bakom unionskungen.[4]
Våren 1464 sände Bidz trupper till Kristians hjälp. De deltog i en strid som troligen är densamma som krönikören Olaus Petri beskriver som slaget på Käpplingen, vid platsen som i dag kallas Blasieholmen. Att människor dödats i striden vållade Bidz problem – som biskop var han förbjuden att delta i eller beordra våldshandlingar – och han tvingades en tid att delvis lägga ned sitt ämbete.
Karl Knutsson återkom och innehade kungakronan en andra gång från augusti 1464 till januari 1465, men varken Bidz eller Finlands övriga stormän erkände honom som kung. Våren 1465, när Karl kom för att ta Raseborg i besittning, dröjde Bidz länge med att lämna över slottet. Han hävdade att det förläningsbrev Karl hade fått av ärkebiskopens parti inte var giltigt – bara ett brev utfärdat av Kristian själv dög.[4]
Vid riksmötet i augusti 1470, där Sten Sture den äldre valdes till riksföreståndare, var Bidz närvarande med de två finska lagmännen vid sin sida. Inför det riksmöte som utlystes i september 1471 reste Bidz åter till Sverige, men lämnade landet igen före den avgörande striden vid slaget vid Brunkeberg den 10 oktober – och undvek därmed att stå på förlorarnas sida. Efter Sten Stures seger vid slaget vid Brunkeberg 1471 sökte Bidz försoning med den nya makten och anhöll hos påven om absolution, vilken han erhöll 1473.[4] Därefter tycks han ha intagit en mer tillbakadragen politisk hållning.
När Sten Sture den äldre besökte Finland sommaren 1472 fick han nu Bidz stöd, trots att denne tidigare varit en stark unionsförespråkare. Efter att ha besökt Viborg 1475 för att bedöma läget vid östgränsen sände Bidz tillsammans med andra finska stormän ett oroväckande brev till riksrådet om situationen.[8]
Eftermäle
[redigera | redigera wikitext]Från och med 1465 stod det klart att domprosten Magnus Nicolai (Stjernkors), som senare skulle bli Bidz efterträdare, drev en annan politisk linje. Under den period då Bidz var förhindrad att sköta sitt ämbete tog Nicolai över ledningen av stiftet tillsammans med domkapitlet. Vissa historiker har menat att Nicolai i praktiken var Finlands kyrkas verklige ledare under Bidz senare år, och att det var han som låg bakom reformerna på 1470- och 1480-talen. Nicolai själv har dock medgett att han byggde vidare på sin föregångares planer.[4]
Bidz är den enda av Åbobiskoparna som är känd för att ha hamnat i konflikt med stadens borgerskap – köpmännen ogillade att prästerskapet under skydd av sina privilegier idkade handel och konkurrerade med dem. I litteraturen har Bidz beskrivits som en "kondottiärbiskop" och kyrkofurste som ofta uppträdde mer som adelsman än som kyrkans överherde.[4]
Källor
[redigera | redigera wikitext]- ↑ Konrad Bidz, Svenskt biografiskt lexikon, Svenskt Biografiskt Lexikon-ID: 18156, läs online.[källa från Wikidata]
- 1 2 Catholic Hierarchy person-ID: bitz.[källa från Wikidata]
- ↑ Catholic Hierarchy stifts-ID: a565.[källa från Wikidata]
- 1 2 3 4 5 6 7 8 9 10 11 ”Konrad Bidz”. Biografiskt lexikon för Finland. Helsingfors: Svenska litteratursällskapet i Finland. 2008–2011. URN:NBN:fi:sls-4007-1416928956613
- ↑ Suvanto, Seppo, Suomen kansallisbiografia: Conradus Bitz. Hämeenlinna 2003. s. 632
- 1 2 Nuorteva, Jussi: Suomalaisten ulkomainen opinkäynti ennen Turun akatemian perustamista 1640. Helsinki 1999.
- 1 2 3 ”Konrad Bidz - Svenskt Biografiskt Lexikon”. sok.riksarkivet.se. https://sok.riksarkivet.se/sbl/Presentation.aspx?id=18156. Läst 23 mars 2026.
- 1 2 Pirinen, Kauko: Suomen kirkon historia 1. Porvoo 1991.
- ↑ Lindberg, B.: Turun tuomiokirkko vuoteen 1318. Turun kaupungin historiallisen museon vuosijulkaisu 1972–1973. Turku 1975.
Externa länkar
[redigera | redigera wikitext]- Bidz. Konrad i Nordisk familjebok (andra upplagan, 1905)
| |||||||||||||
