Refused har under Äret varit ute pÄ ett segertÄg runt hela vÀrlden. 15 Är efter att skivan "Shape of punk to come" slÀpptes sÄ har dom Àntligen fÄtt upprÀttelse och fÄtt möjlighet att framföra skivan sÄ storslaget som det var tÀnkt.
IgÄr sÄ hade turen kommit till UmeÄ och Exel Arena. Vet inte om det var utsÄlt, men det kan inte ha varit mÄnga biljetter kvar. VÀldigt mycket folk var det i alla fall och hög stÀmning, redan frÄn början.
Refused har valt ut olika förband i olika stÀder och hÀr i UmeÄ var det bara lokala förmÄgor i vÀldigt varierade genrer.
Först ut var Two White Horses (Jacob och Lovisa Nyström) BĂ„da spelar till vardag med SĂ€kert! Lovisa har Ă€ven medverkat pĂ„ Davis soloprojekt A Heavy Feather, SĂ
hÀr stor spelning har nog aldrig syskonen gjort, men det funkar bra. Dom sjunger vansinnigt bra och deras softa folkbaserade musik fyller upp lokalen bra. Dom anvÀnder mer synthar och keyboards Àn tidigare nÀr jag har sett dom, men inte sÄ att det tar över. Dom kör ett ganska kort set, vilket förmodligen Àr ett rÀtt smart drag nÀr man vet att det Àr flera band som skall spela och att de flesta vÀntar pÄ kvÀllens huvudnummer.
Two White Horses
RĂ„d Kjetil Senza Testa
NÀsta band pÄ scenen Àr RÄd Kjetil Senza Testa. Som vanlig sÄ spelar medlemmarna bakom en enorm filmduk. KvÀllens film börjar i djuphavet, eller abyssén, sÄ först trodde jag att det var samma film som pÄ MADE för tvÄ Är sen, men det visar sig snart vara fel. I kvÀllens film sÄ fÄr vi uppöeva allt frÄn djuphavsfiskar till zombier som krÀlar upp ur gravar, brottas med hajar och Àter pÄ andra zombies, RÄd Kjetil Gillar att överraska. Musiken dÄ? Jo dom inleder med ett ganska hÄrt noiseparti för att sedan glida in pÄ ett riktigt tungt synthbaserat krautparti. HÄrt, monotont och mycket oljud, precis i sin ordning med andra ord. Har aldrig hört bandet spela sÄ högt och sÄ hÄrt och ÀndÄ tror jag inte att dom anvÀnde nÄgra gitarrer alls idag. (inte sÄ vitt jag kunde se genom filmduken) En del i publiken verkade tro att det var nÄn sorts intro som skulle övergÄ i en vanlig rockshow efter en stund, sÄ nÀr det efter typ 10 minuter gick upp för dem att det hÀr var sjÀlva konserten sÄ lÀmnade dom lokalen. Men det var ÀndÄ ett ganska stort gÀng som stod kvar och lÀt sig bli skönt mörbultade av de förvrÀngda elektroniska oljudsmattorna!
Randy the Band
NĂ€sta band pĂ„ scenen var Randy (eller numera Randy the band) PĂ„ den tiden Refused spelade sĂ„ turnerade dom ofta och mycket med Randy, dom slĂ€ppte Ă€ven en split-ep. Randy spelar högenergisk punk-rock som oftast svĂ€nger vĂ€ldigt bra. Jag har inte varit nĂ„gon större fan av Randy pĂ„ skiva, men live brukar dom leverera, sĂ„ Ă€ven ikvĂ€ll och som tur var för mig sĂ„ kör dom mest lĂ„tar frĂ„n de tvĂ„ skivorna jag har lyssnat mest pĂ„. Det Ă€r partystĂ€mning och svĂ€ngig rock´n roll frĂ„n början till slut.
Nu börjar Àven den stora publiken inse att det snart Àr dags för kvÀllens huvudnummer.
FörvÀntansfull publik, minuter innan Refused
SĂ„ Ă€r det Ă€ntligen dags! NĂ„gra minuter innan utsatt tid sĂ„ börjar en malande ljudmatta fylla lokalen, lamporna slĂ€cks. SĂ
smÄningom börjar ljudet tillta i intensitet samtidigt som ljus bakom refuseds "frontdrop"börjar tonas upp. Sakta ökar bÄde ljudet och ljuset, efter en stund sÄ hör man David börja trumma, sen kommer gitarrer, bas och Àven sÄng in, tillslut faller skynket ner och med en ljusexplosion sÄ drar dom igÄng för fullt. PÄ en gÄng exploderar Àven hela publiken i ett hav av uppstrÀckta hÀnder och röj. Bandet och publiken Àr grymt taggade. Större delen av kvÀllens material Àr hÀmtad frÄn the Shape of punk to come, men kvÀllens först riktiga jubelorkan kommer ÀndÄ nÀr introt till Rather be dead drar igÄng. Helt sjukt tight och svÀngigt spelar dom. Dennis Àr uppenbarligen vÀldigt glad och tacksam för att dom har fÄtt sÄnt gensvar och Àven hÀr i UmeÄ. Det Àr ocksÄ kul att det finns nÄgon som fortfarande har nÄgot att sÀga nÀr dom spelar. En lÄt tillÀgnas alla som arbetade pÄ fritidsgÄrdarna i UmeÄ pÄ 90-talet och framförallt Galaxen. Dennis poÀngterar att ikvÀll inte Àr nÄgon kvÀll för nostalgi, men att lite gammalt vill dom ÀndÄ bjuda pÄ, dÀrefter fÄr vi höra Everlasting och Pump the brakes.
Can I Scream?!!!
NÀr bandet gÄr av scenen förstÄr man ÀndÄ att det inte Àr riktigt slut, för vi har Ànnu inte fÄtt höra New Noise. Naturligtvis kommer dom in och kör den och nÀr 3000 personer klÀmmer i med "CAN I SCREAM" samtidigt som alla lampor maxas sÄ Àr det svÄrt att inte fÄ gÄshud.
Jag Àr vÀldigt glad att fÄ vara hÀr i kvÀll och se den hÀr spelningen. Har försökt rÀkna hur mÄnga gÄnger jag har sett Refused men jag kommer helt enkelt inte ihÄg, men typ 10-12 gÄnger skulle jag tro och jag vet att det har varit bra alla gÄnger, men rent produktionsmÀssigt, musikalist och stÀmningsmÀssigt sÄ var nog kvÀllens konsert den bÀsta jag har sett. Det var en vÀrdig avslutning som bandet bör vara stolta över. Jag skulle tro att den hÀr gÄngen sÄ Àr det nog över pÄ riktigt, men nu har hela vÀrlden haft chansen att se detta fantastiska band.
Via flödet pÄ IG har jag lÀst att pÄ efterfesten pÄ Fabriken sÄ gjorde bl.a. Final Exit och Abhinanda hemliga reunions, hade sÄ klart varit mÀktigt att se, men kvÀllen i Exel arena rÀcker gott och vÀl. Det hÀr kan man leva pÄ ett tag.
/Krister
