Alldeles sÀkert har jag bloggat om bitterhet tidigare, och alldeles sÀkert skriver jag inte samma sak denna gÄng som jag eventuellt gjorde den förra, mest beroende pÄ att jag aldrig har kÀnt den kÀnslan sjÀlv.
Det Àr alltsÄ ingenting jag har behövt jobba med för att bli av med eller kÀmpat för att hÄlla mig ifrÄn.
DÀremot har jag tankar om bitterhet och för mig lÄter det maktlöst, ofritt, smÀrtsamt, surt, ensamt, argt, ledset och lÄst.
Det tycks mig vara en kÀnsla av att man Àr ett offer för vad andra gör, tycker och tÀnker och att man dÀrmed kÀnner att man inte har nÄgot val.
Jag Äterkommer stÀndigt till det dÀr med val, att det Àr sÄ viktigt att vi förstÄr att vi alltid vÀljer.
Vare sig det gÀller passivitet eller aktivitet sÄ vÀljer vi.
Ăven bitterheten Ă€r ett val, och den kan vi alltsĂ„ vĂ€lja att lĂ€mna om vi tycker att vi mĂ„r dĂ„ligt av den.
Ibland Àr det andra som uppmÀrksammar bitterheten, den har ju en tendens att ge vÀsen av sig.
Ett vÀsnande brukar vara just offrets, dÀr vi som Àr runt om brukar fÄ en obehagskÀnsla istÀllet för empati.
Ett annat Àr obefogad ilska som omöjligvis kan hÀrröra frÄn situationen hÀr och nu.
Ett tredje kan vara hÄnfullhet som sticker till nÀr vi minst av allt anar det.
Lever du med bitterhet runt dig, ta inte det.
Ta inte en annans mÀnniskas obearbetade kÀnslor.
SÀg att du inte Àr intresserad av att lyssna för sÄ lÀnge vi lyssnar ger vi nÀring Ät bitterheten som gillar att fÄ hummanden och instÀmmande nickar.
Lyssna istÀllet nÀr mÀnniskor söker förÀndring, det ger betydligt mer givande samtal.
