Kära blogg.

Det här går inte så bra, eller vad känner du?

Vi har inte slängt in några skor på evigheter, inte heller pratat om otrohet som är ett så himla viktigt ämne.
Det enda det pratas om här är manus. Ettor och tvåor. Hur ska folk hålla reda på allt sånt, hade du tänkt?
Jag tror att jag får be om en skärpning, eller så får jag helt enkelt twittra istället.

Något måste vi göra innan sista läsaren ger upp.

"Kameran går"

Kåge Gimtell, tv-producent från Malmö, är son till en av mormors bästa vänner.
Mormor och Göta växte upp tillsammans på ett barnhem i Köping, och Kåge är en person som jag ofta hört talas om men inte träffat sedan jag var liten.
När han nu släpper en biografi undrar jag om han berättar om sin barndom och om hur det var att växa upp med en kvinna som i sin tur är uppväxt på ett barnhem?

Min egen erfarenhet är att det kanske inte var så lätt.

Det var verkligen alldeles nödvändigt

att göra något åt inomhusmiljön, alltså har jag städat.
Jag kan inte göra flera saker samtidigt och prioriterar hårt - och därmed bort.
Just nu går manuset före allt annat, men även jag har gränser för vad jag står ut med.

Nu är det rent och fint, och ikväll ska jag jobba extra på kliniken.
Ungefär så, tisdag.

Dagens största tack

går till Maj Korner, som tipsade om kylarvätskan.
Det var näst intill snustorrt.
Nu flödar värmen i bilen igen.
Igen, stort tack!

Igår skickade jag tillbaka manuset till redaktören,

och idag slängde jag mig över tvåan.
Inte för att skriva de sista kapitlen, nej, faktiskt för att börja redigera även den när jag har min redaktörs påpekanden i friskt minne.
För naturligtvis har jag skrivit tvåan på samma sätt som ettan, det vill säga med en massa har, hade, kunde och skulle där det inte alls behövs.

När man skriver som jag och inte går tillbaka i texten förrän hela manuset är nedskrivet, är det både nervöst och spännande att läsa.
Jag har verkligen kämpat med tvåan på ett helt annat sätt än med ettan och var rädd att den var platt och tråkig.
Det är den inte, i alla fall inte under de hundra första sidorna som jag har gått igenom idag.
Hurra.
Tror jag.

Jag hostar,

men bara på vinterhalvåret och bara på morgonen. Värst är det efter jag har borstat tänderna och det är rena rama katastrofen om jag måste gå ut direkt efter det.
Häromdagen fick jag säga till butiksbiträdet - som ryggade tillbaka - att inte bli rädd, att det inte smittade.
Jag ser troligtvis både sjuk och vild ut med mina rödsprängda, tårdränkta ögon.
Själv är jag van efter trettio år av samma sak.

Idag stannar jag inne.
Manus, ni vet.
Här hade jag inte hostat.

Min gamla fina ford

hade ingen lust att bidra med någon kupévärme igår när jag åkte från västerort och hem.
Vill ni veta hur mycket jag vet om bilar och sådant som inte funkar?

Nu lämnar vi det.

Istället har jag en fråga som just ni kan svara på.
Var gör ni av alla utprintade manuspapper?
Svar önskas från den som bor i lägenhet utan öppen spis.

"Jaha, här går du fortfarande runt i morgonrock",

sa ynglingen när han kom hem från jobbet, totalt omedveten om mitt slit med redigeringen av de sista sidorna.
Jag sliter bäst i morgonrock, eller förresten, morgonrock sliter minst på min rumpa.

Utöver det vanliga petandet skrev jag ett nytt slut.
Vill man ge sin redaktör ett anfall är det en bra grej.

För att ge mig ett anfall gör man rätt i att inte ge mig mat och jag tror att jag ska gå till tvättstugan medan aggressionen ligger och pyr.
Herregud, jag blir nästan rädd för mig själv när jag är så här hungrig.

Efter en trevlig kväll, där jag bland annat gjorde research

och förstod att "cabin crew, arm slides and crosscheck, please", är gammalt.
Numera säger man bara: "cabin crew, arm slides."
Bra. Det vara nära att jag tog den första varianten "för jag vet ju minsann."

Jag dyker ned i alla mina pappper.
Vi hörs sen, hurrni.

Dagens rensningsrunda är över

och långt fler meningar än jag trodde har hamnat i papperskorgen.
Sjuttio sidor kvar att redigera, men det blir i morgon.

Om en och en halv timma ska jag vara i västerort.
Det är hög tid att sätta lite fart på den bortdomnade rumpan.
Jag ska träffa gamla flygkompisar.
Och ni borde vara avundsjuka, för det kommer att bli vansinnigt roligt.

Det händer fortfarande att jag googlar

på Casanovas kvinna.
Visste ni att MOI också har figurerat i utländsk press.
Jojomensan.
Klicka här.

Hurra för den här natten av sömn.

Den här dagen är så strålande att jag behöver all energi jag kan få.
Jag börjar med redigeringen och min mentala skrivstuga ser ut så här.

Ikväll ska jag till en annan förort på middag.
Dottern fyller fjorton.
Vad önskar man sig då? Presentkort på Gina Tricot?
Hjälp.

När ni plockar poäng

på resor och frågor på städer, hugger jag frågor som vem sjunger "en fattig trubadur", från 1948.
Jag sitter på mycket värdelös kunskap.
Så mycket att det emellanåt är bra.

Jag måste bilda mig, och precis när jag tänker på det dyker Björn Ranelid upp på min tv-ruta, och jag tappar genast mitt nya fokus.
Snart ska Torsten Flink in i samma bild.
Finns det verkligen plats för båda två?

Tre minuter senare:
Haha, vad roligt.
Skavlan ser ut som en fågeholk. Torsten har helt enkelt tagit över.

I helgen ska jag vara trevlig och kommentera hos er,

idag är jag lite för trött.
Det kan bero på att jag bestämde mig för att ta en promenad i stan innan jag började eftermiddagens pass på kliniken.
Jag kan berätta att stan är väldigt tröttande.
Bilar, människor och bråttom, bråttom under en och en halv timme gjorde mig tokslut.

I love my förort.

Simona skrev häromdagen om ord hon var trött på.

Jag har ett annat som används överallt just nu: implodera.
En del är så glada i det att meningar formuleras för att ordet ska kunna användas.
Sluta, tycker jag.
Sluta genast.

Gårdagens film var

okej, tack vare Hanks och Roberts. De två har sällan dåliga dagar på jobbet.

Idag skulle jag fotograferas men det är skjutet till på måndag, vilket är bra eftersom jag måste till banken ... igen.
Jag var där igår och ändrade sonens konto igår så att han också skulle kunna göra överföringar till andra konton.
När vi kollade i morse var en sådan stoppad för att han överskred maxgränsen för vad han fick överföra, men noll information om var maxgränsen går och jag har letat ihjäl mig på nätet efter information om det.

Inget manusarbete idag, däremot anhörigproblematik på eftermiddagen.
En vanlig fredag helt enkelt.

Movie time

Nu är vi där igen.

Fotografering och kläder.

Egentligen skulle jag vilja-  lite vällustigt så där -  hälla ned mig på en divan och skamlöst blotta min urringning, men det går ju bara inte för sig.
Alltså pratar vi något piffigt till de svartvita halvkroppsbilderna.

Ansiktet ska färläggas, trots allt det svartvita.
Och kanske bör jag ha lite tingeltangel i örat?
Eller ett maffigt halsband?

Svår i svart polo?
Sedesam i vitt?
Glammig i leopard?

Det är en hårt liv att författa ...

Torsdag.

Jag sover dåligt, är stressad och i huvudet virvlar ord.
Ett alldeles normalt redigeringstillstånd helt enkelt.

"Jag tycker att du är otacksam. Du ska ge ut en bok, fotograferas på fredag och får vara med om en hel del som inte andra får. Jag förstår inte att du inte är jätteglad för det", sa sonen igår eftermiddag när jag beklagade mig över stressen.
Gullesnutt.
Jag har tydligen drillat honom hårt.

Jag har printat klart.
Nu jäklar ska det granskas.

Bloggar är roliga,

och kommentarer kanske ännu mer.

Personen i den här bloggen - fullvuxen kanske är bäst att säga - berättar att han inte tycker om grönsaker, och i kommentarsfältet skriver någon "jag betvivlar att du ogillar alla grönsaker, ge det ett försök till och prova dig fram.", och så kommer en lång lista på den han bör testa.

Sånt tycker jag är kul.

Kommentarerna avslöjar många gånger hur vi förhåller oss till omgivningen; låter vi den vara som den är eller har vi ett behov av tala om att den har fel och ge oombedda råd?
"Så ska du inte känna", är en klassiker. "Det är inte personligt", en annan.

Bloggar kan verkligen vara underhållande.

Baksidestext.

Jojomensan.
Här filas det.
Hur mycket ska man avslöja? Hur väcker man nyfikenhet? Sånt, ni vet.

Halv tre ska jag träffa marknadsavdelningen och ikväll ska jag jobba igen.
Hej, vad det går.

Hurra,

jag har fått en award av fina Gafflan, som jag är kamrat med på många sätt. Främst via bloggen, men vi delar mer än så, Bohusläningar som vi är.
Bara en sådan sak som att vi gick på samma högstadieskola är ju grymt.

Nu ska man ju egentligen skicka sådana här utmärkelser vidare, men just det hoppar jag över.
Ich Liebe alles eller vad det kan heta.
Och allra mest Gafflan.

Nu har jag väntat

hela dagen på att avloppsrensarna ska komma tillbaka.
Det får bli ungspannkaka idag bara för det.
Man tager vad man haver när man inte kan gå någonstans och ska jobba.

Jag sov som en kratta i natt och är groteskt trött, men brukar piggna till när jag väl är på plats.
Idag vickar jag. Min kollega är magsjuk.
Jag törs inte ens skriva att jag inte har varit magsjuk på flera år, man vet ju aldrig hur det förhåller sig med det där, tvi, tvi.

Så där.

Då har jag satt punkt och måste ut och köpa mer papper och färg så att jag kan printa.
Jag fick tips av någon att göra det med en ny font. Tydligen ser man eventuella misstag bättre om texten ser annorlunda ut.
Bra idé.

Det vore också bra om avloppsgrabbarna kom tillbaka snart.
Eftersom jag bor längst ned "och all skit passerar min lägenhet", måste de kolla den igen när de har gått igenom resten av huset.
Alltså måste jag vänta med pappret till de är tillbaka.

Det var det.

.

Jag väntar på att någon

ska komma och spola mina avlopp och om jag bara kunde hitta lappen från föreningen skulle jag veta exakt när.

Jag minns att det stod var att det ska vara rent runt vattenlåsen när högtryckaren kommer, alltså har jag legat på knä och rensat badrumsskåpet som sitter under handfatet.
Det var inte bara på tiden, det var rent nödvändigt.
Madre.

En betydligt bättre dag i skrivstugan.

Jag har ungefär 60 sidor kvar att gå igenom innan jag ska printa och lusläsa allt en gång till.
Sedan ska det tillbaka till redaktören och så får vi se vad hon säger.

Men nu. Guldbaggegala.
Kan vi hoppas att svensk skådespelarelit har dressat sig fint den här gången, eller är höga klackar och tingeltangel lika förbjudet som det har varit alla andra år?
Spännande.
Persbrandt har på sig en t-shirt såg jag.
Det börjar bra.

Två ägg med stuvad spenat.

Perfekt lunch för en hugad redigerare.
Nu jäklar.
Efter en day from hell i tvättstugan kommer det bli ett sant nöje att sätta fingrarna i manuset igen.

Måndag.
Nähä?

Om man vill att tvätten

ska vara ren när man kommer tillbaka till tvättstugan är det bra om man har satt på maskinen. Alldeles särskilt är detta bra om torktumlaren är sönder och allt måste hängas upp.

Så, har jag gjort något vettigt idag?
Ja, jag har ångrat mitt beslut att byta tv-leverantör.
För bökigt.
Just nu behöver jag same, same.

Något helt annat: På onsdag ska jag fika med en av mina bästa vänner.
Vi har inte setts på snart fem år.
FEM år.
Det känns som igår.
Visst är det konstigt?

Jag frångick

min sedvanliga söndagstvätt, istället tar jag tag i det idag.
Däremellan åker manuspappren fram.
Eller förresten, luntan ligger på bordet framför mig, den är ingen större idé att lägga undan.
Än.
När den här rundan är klar ska jag printa en ny.
Till det behöver jag mer papper och mer färg.

Tjohej, nu kör vi.

Upp: Tvillingarna som pratar

roar mig fortfarande, trots att Comhem har köpt dem till sin reklamfilm.
Har ni sett hur de rätar på ryggen och tar i med armarna när de ska säga något viktigt?

Ned:
Livet i redigeringsträsket känns för tillfället motigt.
Jag känner mig urusel och kan inte formulera den enklaste mening.
Blä.

Jag kan inte låta bli att fundera

på varför sossar, i undersökning efter undersökning, längtar efter Margot Wallström, en kvinna som i så många år har sagt "nej, förihelvete."

Varför vill man ha någon som inte vill?
Är det inte det som är den största krisen i partiet?

Det var länge sedan jag vaknade av snöröjning.

Och Misse - som inte vill vara med på bild - sitter i köksfönstret och tittar på snöflingor.

Det får snöa hur mycket det vill. Jag ska ägna mig åt meningsfull meningsbyggnad.

Mycket, mycket, mycket bra film.

Precious.
21.20 på tvåan.

Very långt från romantisk komedi.

Ao, ao, ao

min rygg.

Slut för idag, tack för idag.

Låt stå.

Jag brukar göra tvärtom,

men inte idag.
Affären först, redigering sen.
För att få röra på benen lite gick jag runt centrum och trodde för ett ögonblick att rovfågeln var ute efter min röda dunjacka, men det var den inte.
Istället dök den in i buskaget och högg till.
Jag tror att jag skrämdes, för när den såg mig släppte den bytet och flög iväg. Under löven, en meter från mig, rasslade det till, och jag kunde följa hur något litet sprang och gömde sig.

Nu har jag letat bilder för att visa er hur den såg ut, men är det inte för korta näbbar så är det fel färger.
Sparvhöken är vanligast, men jag undrar om det var en sådan jag såg?

Fränt var det i alla fall med en rovfågel mitt i Farsta centrum.
NU ska jag redigera.

Ja, vad ska man säga.

Hej då?

Underbar morgon.

Och jag tror att det beror på en lika underbar natt.

Det är här jag önskar att jag kunde publicera inlägget utan att säga mer än så, men det kan jag inte.
I natt har jag sovit gott och på morgonen kunde jag en textrad i ett program på elvan som heter  "Don´t forget the lyrics".
"Come sail away". Styx. 80-tal antar jag.

Jag är annars urusel på texter och kör mycket med sådant som låter bra för stunden.
Tydligen är det många gånger uppåt väggarna.
När jag låter för högt går dörrar igen.
Nu är vi en fredlig familj, och de stängs tyst och försiktigt. Men ändå.
Jag fattar budskapet.

Idag kan jag låta på vilket sätt jag vill.
Min kritiker ska jobba.
Å andra sidan kan jag inte redigera och sjunga på en gång.
Det är lite tråkigt.

Medan jag är på kliniken

kan väl du berätta vad som gör en bok bra.

Om inte sonen hade påmint mig

hade vi varken pratat med varandra eller fått i oss någon mat idag.
Kycklingen som skulle in i ugnen för en timma sedan åkte in nu.

Det är en himla tur att jag inte fick för mig att författa när han var tre.

Det verkar dock vara bra för min vikt.
Snart kommer jag i mina byxor igen.

Redigeeeeeeeeeeering.

Jag är omständig och måste bli rakare.
Grrrr.

Men det blir bra. Såklart.
Jag förstår vad hon menar.
Nya tag på lördag.
I morgon ska jag ägna mig åt anhörigproblematik.
Jämfört med det är redigering en piss i havet.

Note to self.

Jag ändrade något i manus två idag,

som förenklade livet för karaktären (och därmed för mig själv).
Jag kände mig lättade efteråt så det var nog ett bra val.

What´s up with the trötthet, liiiider ni också av det?

Om jag inte skulle jobba ikväll hade jag lagt mig i min säng nu.
Under täcket.
Fattar ni vad skönt det hade varit?

Det är bara att glömma, istället ska jag steka fläskkotletter.
Det är inte så dumt, det heller.

Jag vet inte hur det är för andra,

men när jag har hållit mig ifrån ett manus - som nu med tvåan när jag har redigerat ettan - är det knepigt att komma rätt in i berättelsen.
Mycket motvilligt fick jag därför gå tillbaka ett par kapitel för att se var jag var.

Nåväl. Tusen nya ord och jag är med i matchen igen.
Det blir nog en bok av det här också vad det lider.

Tre påbörjade,

alla läsvärda förstås.

Jag har bara inte ro nog att försvinna in i andras alster.

Medan manus ett är hos redaktören hugger jag tag i manus två.
Sisådär 10 000 ord kvar.

Idag ses jag här.

Bloggtom (eller kanske tömd?).

Jag är övertygad om att jag återkommer.

God middag.

Min blogg uppdateras flera gånger per dag vare sig jag har något att säga eller inte.
Just nu är detta det enda jag vill förmedla.

Vad tror ni om retorikkurser för hugade idrottare?

Det, och pre-marriage coaching, skulle kunna bli min nya grej.
Jag satsar på 30 böcker fram till jag fyller 65, däremellan måste jag helt enkelt ha något annat att göra.

Ett redigerat manus

är nu på väg till redaktören, men om du tror att det är klart med det kan jag meddela att det är det inte.
Nu ska mina ändringar granskas och sedan får jag tillbaka luntan med nya rödmarkeringar och kommentarer.
Så där kommer det att hålla på - fram och tillbaka -ett par veckor till.

Jag undrar vad jag gjorde innan jag ägnade all ledig tid åt att skriva?
Helt ärligt har jag svårt att förstå det, trots att jag hade lediga dagar så sent som i juni.
Läste jag? Rullade tummarna? Träffade kompisar? Målade naglarna?
I don´t know.

Det känns märkligt.

Jag slänger mig över redigeringen

och lämnar er utan skrivarlya även om en sådan hade varit på plats just idag när det snöar i förorten.

God morgon!

Inte längre en surmule.

Allt sådant har gått över.
Istället sitter jag i min favorithörna i soffan, lika rentvättad och fin som morgonrocken och sängen.

Mitt knustorra ansikte är insmörjt med någon form av jox.
Jag tror verkligen på sådant.
När det står tio år yngre på flaskan klipper jag till, och sedan går jag runt och väntar på den utslätande effekten.

Det här ansiktet målas ju inte särskilt ofta och därför jag jag missat vad man till exempel använder en primer till. Och concealer.
Blir man snyggare?
När jag vill vara fin kletar jag på underlagskräm och foundation (möjligtvis lite puder på det), men jag förstår att det är ett uråldrigt sätt att mejka sig.

Min tupphals går tyvärr inte att sminka över.
Den hänger där och dinglar som en påminnelse om att tid har flytt ... och på att fett förflyttat sig.

Hade jag varit copy på Bredbandsbolagets

reklambyrå att jag fått hjärtstillestopp om jag hade sett den nya reklamfilmen och hört att  killen säger "om du är som mig och gillar att få tre saker på en gång ..."

Det är många byråer inblandade i en reklamfilmsproduktion, varför skrek ingen hoppsan och gjorde om och rätt?
Eller har mina fem års frånvaro från en marknadsavdelning gjort att jag inte hänger med i nya språkbruk?

Jag hatar

när inte människor tar bort sin tvätt.
Hatar.

Nu när jag har fått ur mig det känns det mycket bättre.
Eftersom min tvätt får trängas med någon annans kommer den inte att blir torr, men vad gör det.
Jag ska ändå sitta i morgonrock hela dagen i morgon också.

Jag har följare som

lämnar min blogg.
Nu är det inte ett dugg fel på dem, det är säkert så att jag behöver skärpa till mig.
Just för tillfället är jag så upptagen med skriverier och redigeringar att jag knappt säger ett ord i era kommentarsfält, så jag förtjänar att överges när jag har det som svårast.


Här kommer dock inte att tjuras. Tvärtom ska jag - när jag hinner - ta bloggen till nya höjder.
Jag ska bara skriva klart två böcker först.

Det visade sig i dagens genomgång att jag fortfarande har några "ta av sig sin kavaj" eller "öppnade sin väska", kvar att redigera.
Detta sin är ett otyg.
Det heter ta av sig kavajen och öppnade väskan, ingenting annat.
Skärpning Hellberg.

Nu ska jag övertala sonen om att vi ska äta pizza.
Det kommer inte att gå bra.

Mina drömmar har under natten varit röriga

men har haft ett tydligt tema: Böcker, och som av en händelse ska min dag handla om samma sak.
Jag ska färdigredigera mitt manus.... för att sedan börja om från början igen; skriva om stycken och göra ett par tillägg.
Min plan är att manuset ska tillbaka till min redaktör på måndag.

Idag kör jag härifrån.

Jag förstod ingenting,

trots att jag hävdar att jag åtminstone är normalbegåvad.
Möjligtvis under, men det är just det faktumet som gör att jag och romantiska komedier brukar gå så himla bra ihop.
Någon viftar på sina ögonfransar, en annan dånar. En konflikt uppenbarar sig. Det hånglas, fälls en och annan fyndig kommentar, och sedan är det The End.


Tidsresenärens hustru.
Hur tänkte man där?

Så är är det: En romantisk komedi ska man inte behöva se varenda bildruta av. Man ska kunna småprata, spela en harpa och googla samtidigt och ändå få hjärtsnörp och bli betuttad i huvudrollsinnehavaren.
Se aldrig, är mitt betyg.
Två och en halv timma senare försöker jag fortfarande förstå om karlen levde eller inte.

Jag har suttit på min rumpa sedan klockan tio.

I morgorock och utan mat.
Det är flow så det dånar, det.

Lovade att hämta sonen efter jobbet, och före det behöver jag handla.
Att behöva klä på sig känns så där, å andra sidan börjar effekten av det rosa piller jag petade i mig innan jag satte mig att avta, så det är väl bra med lite rörelse kan jag tänka mig.

Det är lördag.
Ska ni på fest, eller?

Jag är löjligt förtjust

i min Sonjas testamente, och skulle nog ställa mig helt oförstående till om någon har mage att inte tycka om den, vilket givetvis leder mina tankar in på tvåan.
Är det ens möjligt att få samma känsla inför den?
Hu.
Den kan vara kass.
Jag vet inte.
Jag har ju inte läst igenom det jag har skrivit än.

Men strunt i det nu.
Alster ett är vad jag hoppades på:
En pralin.
Och jag är häääärligt självgod.

Hänger ni

med?

Det är dags att dyka djupt in i Sonjas Testamente.
Hundra sidor kvar att redigera.

Felicia Feldt

vågar prata om det som få vågar, hur det är att som barn ha en missbrukande och mentalt frånvarande förälder.
De här historierna kommer oftast när föräldern är död och jag beundrar hennes mod att berätta om det nu. Inte sen.
För min del säger det ingenting om Anna Wahlgrens metoder. Jag har själv Barnaboken och hade mycket hjälp av den som ensamstående, allra mest när den bekräftade det jag själv kände men var osäker på.

Jag tänker på det Felicia säger om att inte försonas och förlåta och undrar om det hade sett annorlunda ut om hennes mamma hade tagit på sig ansvaret för det som hade hänt? Jag har inte läst hennes bok och vet därför inte om så har skett.
Min gissning är att det har det inte.
Kanske har mamman försvarat sina val, försökt förklara dem, eller i värsta fall förnekat dotterns upplevelser?
I så fall tror jag också att försoning är svår.
Inte omöjlig, men svår.

Den enda rätta repliken från en förälder till ett sårat barn, litet eller stort, är:

"Jag är så ledsen för att jag har gjort dig så illa. Du är världens bästa människa och du förtjänade inte att utsättas för det som jag utsatte dig för. Det är mitt fel. Det var jag som gjorde fel. Jag älskar dig".

Punkt.

Jag köpte finfina lussebullar igår.

När sonen kom hem låg den söndertuggade påsen på golvet.
Och nej, det var inte jag som hade lagt den där.
Jag äter bullar som en människa, inte som en KATT.

Men det var inte det jag skulle säga.
Jag skulle förstås prata om tv-program.
Förvisso gamla, men ändå: Inside The Actors studio.
Emellenåt på kanal nio, oftare på STAR.
Senast Rosie O´Donell som var strålande.

Intervjuerna sker på en scen framför ett gäng skådisaspiranter, och föremålen för uppmärksamheten ser ut att trivas.
Kanske är det just det som gör det bra?

Kvällens filmtips

hittar ni här.

Over & out.

Här sitter jag i godan ro

när jag ska vara i stan på min utbildning på Dysberoendekliniken om en timma.
Det håller inte, men det är först nu som kön till badrummet är upplöst eftersom ockupanten just åkte till skolan.
Medan jag förkovrar mig kan väl ni berätta om vad ni ska göra idag?

Någon av er som har tv från bredbandsbolaget?

Funkar det bra? (Själv har jag i dagsläget Comhem).

Jag tackade just ja till ett nytt och billigare abonnemang men är inte säker på att jag gjorde rätt.
Dessa förbannade valmöjligheter.
Jag vill aldrig byta någonting. Är trött på nytt.
Ett bra exempel är min nya dator (inga märkvärdigheter, men ny) som ligger ouppackad. Just nu heter det att jag ska "skriva klart manus två innan jag byter."
Fan tro´t.

Det finns flera skäl till att jag just nu äter en lussebulle.

1. Jag är hungrig.
2. Fem nybakade för tio kronor på Konsum.
3. Katten tycker att det är gott.
4. Jag väger ett hekto mindre än före jul.
5. Det är makalöst gott.

Naturligtvis går detta emot alla mina julgregler.

Men jag är flexibel.

Vid rätt tillfälle.

Det är en himmelsvid skillnad

mellan att skriva - och ge ut - en biografi och en hittepå.

Jag är nästintill löjligt stolt över att blivit antagen med mitt rena rama påhitt.
Påhitt.
Fattar ni?
Dessutom så feelgood att era tår kommer att krulla sig.
Fattar ni?

Om man betänker att jag bara för en vecka sedan

inte lämnade sängen förrän om tre timmar,  måste jag säga att den här övergången till ett normal liv ändå går smidigt.
Visst är jag som en zombie - och när jag har redigerat klart för dagen värre än så - men det funkar.

Den enda som inte har förstått nyordningen är katten.
Vid sextiden kom hans tomma vattenskål farande över golvet (att dänga iväg den är hans signal på att den är tom) men efter att ha  fått den påfylld av sin matte som gick i sömnen, la han sig ned och somnade om.
Högljutt. Han snarkar värre än morfar gjorde.

Tja, det var väl det.
En morgonrapport från förorten.

Redigeringsproceduren.

För att få allt rätt och riktigt klipper jag över de digitalt kommenterade kapitlen, ett i taget, till ett nytt dokument.
Det är tidsödande och pilligt eftersom varken indrag eller stycken landar rätt, men det får mig koncentrerad på ett kapitel i taget.
Först när jag är nöjd klipper jag över nästa.
En bra fråga är "när blir man nöjd" och för mig är det när texten rullar lätt i huvudet (skitbra förklarat, Åsa).

Knappt hälften är klart.
Jag stretar på.

Dialog

"God morgon."
"God morgon."

Efter tjugo minuter.
"Jag duschar."
"Gör det."

Tjugo minuter senare.

"Jag drar nu."
"Gör det."

Att ha en skrivande mamma är inte roligare än så.

Jag önskar att jag kunde tömma huvudet på ord

men det går inte om jag inte gör något hjärndött som att lägga en kung eller harpa.
Helst kung, den är knivigare.
Det är omöjligt att tänka på snärtig dialog (och ett mer lättsmält ord för det manliga könsorganet än -u-), när klöver ess ligger under för många kort.

Jag tror helt enkel att vi får höras.
I morgon kanske?

Jag har suttit nitad

vid redigeringen hela dagen och det är dags att packa ihop.
Tiden har fullkomligen flugit iväg och då har jag ändå inte gått igenom mer än en femtedel.
Först gör jag de enklare språkliga korrigeringarna, som ordbyten och kommatecken.
I andra skedet skriver jag om stycken eller lägger till det som behövs.
Inga strykningar.

Jag tror att det här blir bra, hurrni!

Nu jäklar blir det djupdykning.

Fas två av redigeringen.
Manus två läggs undan och ettan ska printas (igen. Jag ser bättre då.)
Kommentarer från redaktör skrivs också ut.

Man får jobba lite annorlunda när man befinner sig i olika städer. När jag skrev min första bok satt redaktören i Thailand, det funkade också.

Själv förflyttar jag mig hit.
Mina skrivarlyor måste hänga med i hela processen.

Sonen snöar in på träningstips

och kostråd på nätet.

Ena dagen är det en grej som gäller, för att nästa vara utbytt mot någon mycket nyttigare.
Någon rekommenderar att träna tre dagar i veckan och en annan fem. En tredje säger träna hela kroppen medan den fjärde insisterar på kroppsdel för kroppsdel.

Allt berättar han för mig. I detalj. Jag kan alla kroppens bicepsar vid det här laget.
Utom mina egna då.
Jag undrar var de har tagit vägen?
Är de samma klumpar som nu hänger under överarmarna?

Det pratas viktnedgång i många av bloggarna jag följer,

och de flesta verkar veta hur många kilon de vill gå ner. Totalt.
Jag kan förstås ha fel, men jag tror att det är fel fokus.

Inte så många har veckomål gällande viktnedgång, eller ens dagsmål när det gäller matintag.
Om jag skulle coacha en person som vill gå ned i vikt (och som inte har ett matmissbruk, det vill säga som äter istället för att känna) skulle jag hjälpa personen att sätta delmål på väg mot slutmålet, precis som jag skulle göra med någon som vill skriva en bok för första gången.

Tusen ord (ungefär tre sidor) i veckan kommer att bli femtiotvåtusen på ett år.
Det är en lysande början.

Jaha, då var det måndag.

Jag kan inte påstå att det varken är bu eller bä. Morgonrocken, filten och manuset är detsamma som igår. Sonen sover fortfarande eftersom skolan börjar först i morgon. Kaffet är urdrucket och i huvudet surrar tankarna.
En helt vanlig dag i förorten.

Många,

mer begåvade än jag - läser samtidigt som de skriver böcker.
Det gör inte jag, alltså har jag läst en bok senaste halvåret.
Min egen.
Nej, förresten, jag läste ju den där om hundarna också.
Två. Och Läckbergs. Tre.
Däremot har jag sett film, mycket film. Och en hel säsong av Grey´s anatomy på en dag eller två.
Film är inspirerande.
För mig kanske lika mycket som det för er är att läsa.

Just nu rullar Bridget Jones i bakgrunden medan jag öppnar mitt hem för dagsljus.
Granslingan är borta, så också stjärnan och ljusstaken i köksfönstret.
Gardinen i vardagsrummet har dragits långt åt sidan och fönstret blev därmed dubbelt så stort.
Färgade glasljusstakar är utbytta mot neutrala och de söta små ljuslyktorna i alla möjliga färger står i skåpet.
Det som var mysigt igår kändes konstigt nog instängt och ostädat idag.

Min böcker dammar jag av i mars.

Kvällens filmhändelse kan ses på fyran 21.00. Australia.

Man kommer över Nicole Kidmans stela ansikte efter halvtimma, och förresten är det inte henne man tittar på. Min rekommendation är istället att gå nära tv:n och fästa blicken på Hugh Jackman.

För er som är gifta kan det dock ställa till problem, alltså utfärdas en varning redan nu. Låt er man diska eller nåt. I alla fall om han är den osäkra typen.

Så där.

Ännu ett kapitel har lagts till och det är nu jag behöver hålla i tyglarna.
Trådar ska inte längre utvecklas utan istället knytas ihop.
De varför som återstår ska få sina svar.
Jag har sisådär tio kapitel på mig att göra ett snyggt avslut.

Innan manus två färdigställs kommer jag dock att börja med finliret av Sonjas Testamente.
När jag läser om andras redigeringsprocess handlar det ofta om att stryka, stryka och återigen stryka.
I mitt fall är det inte så.
Jag behöver snarare förtydliga (är lika med lägga till), formulera om och i vissa fall ändra enstaka ord.
Flytet ska visst vara min starka sida.
Det tackar vi för.

Nu mat. Jag håller på att dö.

Manus två har fått ett namn.

Sonjas Hemlighet.
Häpp.

(Jag förstår att ni är trötta på sömnprat,

alltså berättar jag inte om mina tio timmar i natt.)

Istället ska detta inlägg förtälja att jag nu öppnar manus två.
I en soffa i en sådan här lägenhet i ett sådant här landskap.

Vi kollar Gladiatorerna.

Det är ett  tv-program som jag inte någonsin skulle vilja delta i.
Sonen skulle däremot gärna fajtas.
Jag tycker istället att han - precis som jag - skulle satsa på Let´s Dance och/eller Melodifestivalen.
Vi skulle kunna sjunga duett.
Mor & son.
Inte ett öga skulle vara torrt.

När jag skrev den eminenta bok som kommer ut i april

hade jag många gånger det som allmänt kallas flow, ett tillstånd där omvärlden försvinner och timmarna går utan att man är medveten om något annat än det som händer i manuset.
Manus två är en helt annan resa.
Flowet har inte infunnit sig som jag hade förväntat mig att det skulle efter att ha skrivit ungefär hälften.

Nu funkar det att skriva ändå, men det går inte lika fort. Det är inte heller lika magiskt. Frågan är om det blir lika bra?
Det återstår att se.

Men tror ni inte att jag

däckade efter den bastanta lunchen?
Lite mer människa ska nu handla och sedan återgå till manusskrivande.
Det finns måttor på latmaskeri.

För övrigt sa morgonens invägning att jag kan äta godis idag.
Någon som tror att jag kommer att glömma att handla just det?

Lunch i en skrivstuga.

Sonens lapp i badrummet

som säger att han vill bli väckt en timma senare än han bad om igår, har han undertecknat.
Tur. Jag kunde ju ha gått in och väckt grannen.

Vi kan ha varit här,

men strunt samma. Jag åker gärna tillbaka.

Det svänger i Hellbergs sovstuga.

I går elva timmar, i natt fem.

Jag vaknade av hunger och Christian Luuk som tyckte som jag. Vad det nu var. Något om tv och medelålders kvinnor tror jag.
Anyway, hunger.
Hunger. Hunger. Hunger.
Det går inte att somna om när jag har börjat tänka på frukost.

Så nu sitter jag här framför doktor Phil som jag alltid missar på vardagarna för att jag är en så himla viktig och jätteupptagen (Grey´s, 17.05, kanal fem) människa.

Man kan säga att jag vässar pennan.

I morgon inleder jag ett fyra dagar långt

skrivpass.
Idag laddar jag inför det med att göra så lite som möjligt.
För rumpans skull ska jag till exempel inte sitta mer idag, vilket i sin tur leder mig till liggläge - på sidan - i soffan.

Innan jag lägger mig ned ska jag dock kolla upp årets julklapp som jag har fått av en alldeles förfärligt klok och omtänksam person.
Middag för fyra under en vecka.
All inclusive med recept och allt.

Fattar ni vilken bra present det är just till mig?

Nu har jag sömnkompenserat igen.

I elva timmar.
Det borde jag inte ha gjort.
Jag börjar jobba om en timma.

So long.

Farsta, Trettondagsafton, sonen var en tvärhand.

Vi har sett revy från Fredriksdalsteatern och sonen bryter ihop när han förstår att programmet, det bäääästa han nååååågonsin har seeeett, inte går i repris.
Jag är en mamma som går till handling, alltså kontaktar jag Ewa Rydbergs produktionsbolag för att få tag på en kopia för att min unge skulle sluta gråta.

Efter månader kom ett signerat idolkort.
Då var han över revyn och hade gått vidare för länge sedan.

Jag förstår så väl att

han är glad att han kom ur sin låda (förfärlig historia det där, naturligtvis), men hans glädjeyttringar får mig inte till Siba.
Tvärtom.
Jag blir livrädd.

Jag går till Konsum istället.
Under snöfall.
Var vi inte överens om att det inte skulle bli några sådant den här vintern?

För trött för att skriva mer,

men om det ska bli något vettigt av det lilla jag har fått till så här långt idag, måste jag jobba lite till senare.
Först tänkte jag äta något och sedan tupplura.
Sonen har visst sovit tre timmar i natt, så har jag tur stänger han av musiken och lägger sig ned, han också.
Hellbergs relalalaxar.

Det låter väl bra en trettondagsafton.

Jag borde sova,

och skyller helt och hållet på sonen som jag mötte i dörren vid halv tio igår och som skulle hem till en kompis. "Jag sover nog över".
Själv viftade jag med tårna till närmare halv två. Jag har söndag idag och det enda jag ska lägga energi på är manus två.
Alltså ställde jag väckarklockan på nio, vilket är en bra tid att vakna en helgdag.
Halv sju är det inte.

Jag praktiserar att släppa taget.
Han är arton i augusti.
Så jag håller inne med den lilla oro jag känner och låter honom vara ifred.
Istället vaknar jag tidigt.
Kollar om jag har fått något sms.
Ögnar nätupplagan av kvällstidningen så att det inte har hänt något i stan i natt.

Hittar katten i sonens tomma säng och våra blickar av samförstånd säger allt.
Vi är en man kort den här morgonen.
Jag viskar att vi måste vänja oss, att det är så här det kommer att bli nu.
En ny värld väntar på vår snart arton.

Jag åt inga ägg med kaviar

på julafton, jag gör det nu istället.
Visste ni att det nästan är lika gott som Polly?

Åsas skrivprocess

inleds med en tanke på en huvudkaraktär (eller flera) snarare än på berättelsen i sig.

Sonjas testamente började med att jag såg två tanter  - bästa vänner - framför mig. 

I London, bland alla ställen.

Då såg jag dem som äldre än de sedan blev, alltså mer som 70 än mina kvinnors 50 -55. 

De blev också tre vänner istället för två (det är ju ingen hemlighet att jag tar väninna nummer fyra av daga redan i bokens första mening.)

När jag väl skrev första kapitlet hade jag inte en aning om åt vilket håll jag skulle gå, det var först när jag klippte in en karaktär från ett dissat manus som jag fick en av huvudkaraktärerna klar för mig. Efter det rann det bara på, sida efter sida, utan att jag överhuvudtaget behövde fundera. Hur den boken skulle skrivas var fullkomligt självklart varje gång jag öppnade dokumentet,

I manus två såg jag också en scen; en man som tittar ut genom ett hotellfönster medan han knyter en slips. 

Utifrån det drog tvåan igång, för att förkastas tiotusen ord senare när magkänslan sa blankt nej .

Börja om från början.

Samma man. Nytt inledande händelseförlopp efter att ha frågat mig varför, varför och varför hundra gånger.

Varför är världens bästa fråga när man skriver.

Kan jag inte besvara den, är delete en bra knapp.

I manus två funderar jag. Hela tiden. Ser bilder. Hör dialoger.

På det sättet är det en annan process än med ettan.

Det jag har behållit - och som passar just mig - är att inte gå bakåt och läsa det jag redan har skrivit.

Redigerar och faktakollar gör jag efteråt, på sin höjd googlar jag något under resans gång.

Jag använder inga andra dokument än min anteckningsbok och manuset.

Ingen synops.

Inga karaktärsbeskrivningar.

Exakt fyra sidor - utan marginaler - per kapitel (sisådär 1500 ord. Färre när jag ägnar mig åt favoriten dialog.)

Processen i sig är planerad från dag ett, så till vida att jag vet när jag vill vara i mål och vad det betyder i antal skrivdagar och ord per dag (tycker att ord är betydligt vettigare att räkna än tecken.)

I love deadlines.

Ungefär så.

I morgon kör jag igen.

Jag laddar från och med nu mot ett kakel.

Hutter, hutter.

Men min sista hyacint trivs i kylan intill dörren.
Den kom som en lite överraskning på slutet, som runner up från samma lök som en annan som just hade blommat ut.
Det är sådan små överraskningar som jag gillar när mycket för övrigt är grått, grått och grått.
Dagens promenad blir på stället, det vill säga parkettramp. Jag vägrar att befatta mig med asfalt idag, annat än när jag ska köra på den till kliniken framåt kvällningen.

På fredag är det söndag, men inte hos mig.
Jag tar söndag och skrivdag i morgon.
Dagar hit och dagar dit.
Det är liksom ingen ordning på någonting.

Onsdag.

Fleecetröjan är på.
Det är den kyla jag släpper in varje natt som dröjer sig kvar och som gör att jag till sist också kommer att lägga över mig en filt.
Maken till frysprick ...

När jag inte funderar på djupare saker, som orsaker till medberoende, händer det att jag tänker på hår.
Mitt eget.
Senaste klippet var ingen höjdare och nu funderar jag på hur jag ska gå vidare med mina testar.
Lugg lockar.Lockar lockar. Längre är en bra idé.
Jag har dock tid på mig.
Hår växer väl med en centimeter i månaden eller nåt sånt?

Tja, det var väl det jag tänkte på just nu.

Jag får en hel del anonymkommentarer

härifrån till min mail, som jag har svårt att utröna om de är spam eller inte. Blogger flyttar dem till "skräplådan" vilket kanske är ett tecken på att det inte är vanliga kommentarer, trots att de är på svenska.
Om du har kommenterat för första gången, och inte fått något svar, så skaffa dig en signatur. Då tror jag att det går bra.

För övrigt är det så mycket tisdag idag att jag inte har något att säga, mer än att jag beundrar er som kan skriva kvällstid.
Om jag någon gång skaffar ett vanligt jobb blir jag nog hänvisad till att skriva på helgerna.
En bok behöver ju inte produceras på två månader som mina två första gjorde.

Trean kommer att ta fyra som det ser ut just nu, och fyran drar jag igång i mars.
När jag läser det nu låter det nästa bisarrt.
Jag är ett freak.
Manisk.
Efter trilogin kanske jag ska vila lite?

Jag tvingade mig upp idag.

Det är inte längre min grej att sova bort halva dagarna, men då man inte kan samla på sig sömntimmar som kompenserar nästa dags sömnbrist är jag idag mer liklik än någonsin tidigare. 

Jag räknar dock med att vara som vanligt vid tiotiden.

Tisdag tredje januari.

I dag fyller min morbror år.

Hurra och Grattis!

Tacos en måndag tyder på jullov.

Att trean sänder "Love Actually" också.
Huruvida jag kan låta bli att se den igen återstår att se.
Det kommer inte att bli något sett här överhuvudtaget innan jag har städat badrummet.

Tidigare idag fastnade jag i manuset, där det hettade till på riktigt.
Inte för att jag tror att de löser några problem med sex, men visst, de kan väl få försöka.
Jag är lite rädd för hur det blir dagen efter.
"Det är jag som får ta tag i spillrorna", sa författaren och himlade med ögonen.

Grey´s är tillbaka med sina repriser 17.05.

Jag som precis skulle skriva ett inspirerande inlägg om skrivmödor, steamiga sexscener och annat viktigt.

Jag ställer onekligen till det för mig själv,

när jag sover halva dagen.
Vi kan skylla mycket på nyårsnattens sena sänggående, men tio timmars sömn behöver inte ens jag.
Nåväl, nu är jag vaken. Ute är det mörkt som natten. Jag ska skriva ett par timmar.
Idag ser det här extra bra ut.

Christer Lindarw,

du var en fantastisk värd för Stjärnorna på slottet.

(Ps, vill du ha hjälp med att skriva din självbiografi?)

Jag tror att löken är problemet.

Rå skippade jag för många år sedan, men jag har klarat av stekt. Det är tveksamt om jag gör det längre, har haft ett par kallsvettiga magattacker under december och de har båda kommit när jag har ätit stekt lök.
Buhu, buhu, jag älskar lök.

Det är åldern, jag är helt säker på det.
Fan. Det är nu det börjar.

Tack för det, 2012.

Nu ser det ut som det gjorde under hela advent.

Stjärnor, stakar och granslingan över fönstret får vara kvar till nästkommande helg.

Jag vet inte hur ni är när det kommer till göranden, men för min del är det rätt kört när dagsljuset är borta.
Det betyder att jag måste putta in det mesta under några få timmar mitt på dagen.
Att städa nu går segt.  Å andra sidan har jag ingen tid att passa, så ett handtag här och där då och då funkar fint.
Nästkommande två drag är att släpa tomtarna till källaren och att gå till soprummet med den kasserade, sneda granen.
Senare att dammsuga och hänga tvätt.

Ett vanligt förortsliv en vanlig söndag 2012.

Punkt två idag

handlar om att städa bort julsakerna, vilket alltid ger mig lite ont i magen.
Känslan är nästan ledsen.
Jag vet inte varför det är så, bara att det är.

Trean är tvättstugan.
Skulle den vara folktom idag skulle jag genast bli munter igen.

Jag suckar lätt och tar tag ...

Det nya året inleddes med en sovmorgon

efter nattens hämtningar långt ute på Lidingö.
Det gav mig dock en chans att se hur nattlivet i stan tedde sig, i alla fall på gatorna, och man kan väl summera det som full fart. Kanske mer full än fart.
Anyway, halv fyra var vi hemma och nu har jag ätit årets första frukost.

Det finns en agenda för den här dagen, och på den första punkten står det SKRIV.
Idag behöver jag ingen lya, jag stannar helt enkelt hemma.

Gott nytt år, hurrni!